"Det känns bakvänt att i en tid som präglas av desinformation och lögner tala för en begränsad insyn, när den insyn vi har redan är begränsad"
I måndags framfördes pjäsen ”Imprimatur” – en dialog om tryckfrihetskampen – på Åbo Svenska Teater. I Erik Nordbergs pjäs debatterar Anders Chydenius, spelad av Mats Holmqvist, och Görans Sjöholms sensor Niklas von Oelreich frågor som är centrala för tryckfriheten och offentlighetsprincipen (ÅU recenserade pjäsen 31.10).
Bakgrunden, som är historisk fakta rotad i 1766, är intressant, speciellt med tanke på debatten om offentliggörandet av privatpersoners löne- och kapitalinkomster.
Chydenius hörde till dem som krävde att Sekreta Utskottet, som styrde statsfinanserna, skulle offentliggöra hur stort Sveriges budgetunderskott var.
I slutändan segrade Chydenius linje. Sverige fick en tryckfrihetslag, statsfinanserna öppnades upp och offentlighetsprincipen blev att räkna med.
I veckan gjorde tidningen Uutissuomalainen en enkät enligt vilken bara 28 procent av finländarna vill att löne- och kapitalinkomsterna ska vara offentliga.
Offentliggörandet borde vara upp till skattebetalaren själv, anser 38 procent.
Taito von Konow, sakkunnig på Skatteförvaltningen, tvivlade i ÅU igår på enkätens vetenskaplighet och noterade att frågans formulering kan ha betydelse för svaret.
De flesta vill att alla ska betala skatt, sa von Konow, men om frågan lyder ”vill du att din granne vet vad du tjänar” så blir svaret troligen nej.
Det här är sannolikt en rätt så korrekt beskrivning, och den fångar flera saker: dels en historielöshet, dels ett missförstånd och slutligen en fråga om hur offentlighetsprincipen ska användas.
Historielösheten först. Anders Chydenius kamp må ligga långt bakom oss, men efter honom har Sverige, och senare Finland, under ryskt välde och som självständig republik, upplevt perioder där tryckfriheten och offentlighetsprincipen varit allt annat än självklarheter.
Det känns bakvänt att i en tid som präglas av desinformation och lögner tala för en begränsad insyn, när den insyn vi har redan är begränsad.
De inkomstuppgifter som offentliggjordes i går och som upptar en stor del av dagens tidning är ett resultat av vårt beskattningssystem men, som Jaakko Ossa, professor i finansiell juridik, konstaterade i ÅU i går, utgör de en skev bild av förmögenhets- och skuldfördelningen. Alla uppgifter är inte inkluderade.
Den skatteplanering som systemet tillåter, och den skattesmitning som förekommer, gör att vi presenteras en karta med stora vita fläckar. Varför göra fläckarna större?
Vilket för oss till missförståndet. Löne- och kapitalinkomsterna måste ses som en kollektiv angelägenhet, precis som att betala skatt är det.
Det kollektiva intresset borde på det hela taget handla om hur tillgångarna fördelas.
Individuella inkomster är inte ointressanta ur ett sådant perspektiv. En persons lönenivå kan fungera som ett exempel på en löneutveckling som är unnad endast ett fåtal – men också på hur personen, som skattebetalare, hjälper samhället i stort.
Det vi diskuterar – inte uteslutande, men i viss mån – är alltså resultaten av politiska beskattningsbeslut.
Diskussionen om löne- och kapitalinkomster borde handla om det här, hur skattenivån fungerar i relation till löneklyftorna, jämställdheten och till andra politiska beslut som fattas om sociala stöd.
Det finns en ansträngning på nyhetsredaktionerna att styra diskussionen dit. Samtidigt är det betydligt enklare, både för medierna och för nyhetskonsumenterna, att enbart individualisera inkomstuppgifterna.
Den ledande tanken här är, att även om finländaren inte vill att grannen vet hens egna inkomster, så vill hen gärna veta vem som tjänade mest.
Om det finns någon sanning i Uutissuomalainens enkät så är det kanske ett tecken på en viss utmattning.
Lösryckta siffror som motiveras enbart av att de kopplas till ett känt namn, eller av att inkomsterna är höga, kittlar kanske en nyfikenhetsnerv men fyller knappast ett förståelsebehov.
Men det betyder inte att löne- och kapitalinkomsterna saknar ett nyhetsvärde, frågan är bara hurudant nyhetsvärde.
Vilket för oss tillbaka till offentlighetsprincipen och hur den ska användas.
I pjäsen ”Imprimatur” oroar sig sensor von Oelreich över vad den fria tillgången till information som Chydenius förespråkar ska leda till.
Chydenius har inte formulerat alla implikationer av sin frihetsiver men tror trots det att frihet är bättre än censur.
Nu 252 år senare borde det vara självklart att offentlighetsprincipen inte bara är nödvändig utan också ett pågående arbete.
Det vill säga att nyhetsmedierna måste fortsätta försvara den och arbeta utgående från den – förhoppningsvis så, att nyheterna som förmedlas tack vare offentlighetsprincipen också matchar dess värde.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.