Annina Suominen 02.04.2022 09:007

Nästan 40 år. Så länge har lyssnare, tittare och läsare i Åboregionen tagit del av journalisten Maud ”Mosse” Stolpes arbete. Men nu är det dags för henne att gå i pension.

– Det har varit ett fantastiskt jobb. Jag har mött människor som jag aldrig annars skulle ha träffat. Det är fantastiskt att få möta människor som berättar om sina liv. Jag har gjort reportage från isbrytare, skrivit om båtbyggerier och besökt en massa ställen, allt från slott till kojor, säger Stolpe.

Samtidigt känns det bra att tacka för sig.

– Jag har trivts med jobbet, men efter 40 år känns det som om man har gjort sitt.

Stolpe har jobbat med radio och tv, de senaste sex åren med tv-programmet Närbild. Karriären började med ett sommarjobb på Yle Österbotten i Vasa år 1982. Då hade Stolpe just blivit klar med sin första examen, en magister i religionsvetenskap.

– Jag trodde kanske att jag skulle bli religionslärare, säger hon.

Senare tog hon en magisterexamen i folkloristik. Som journalist är det en styrka att ha lite bredare kunskap om olika ämnen, konstaterar hon. Efter sommarjobbet fick hon vikariera en civiltjänstgörare på Yle Åboland och på den vägen är det.

Stolpe var radiojournalist och programvärd i morgonsändningen i över tio år. Det innebar många tidiga morgnar.

– Varannan vecka var jag programvärd och steg upp kvart över tre. Arbetsdagen började kvart över fem och sändningen halv sju. Jag steg upp så tidigt för att hinna vakna till ordentligt, men förstås också för att förbereda mig för programmet.

Estonia, Förintelsen och vilse i dimman

Tiden som radiojournalist innehåller många minnen. Ett som sticker ut är då Stolpe var ute till sjöss med Navigationsinstitutet, som det hette på den tiden, och skrev om sjöräddning.

– All teknik dog och så villade vi bort oss i dimman någonstans i Korpo–Houtskärstrakten. Till sist hämtade någon oss och bogserade oss till Åbo.

Ett annat, mera allvarligt minne, var då Estonia sjönk år 1994.

– Jag satt i direktsändning då Johan Moberg kom från en presskonferens som hållits mitt i natten och berättade att ett fartyg sjunkit och att över 800 människor drunknat.

Ett tredje minne är då Stolpe vikarierade sportjournalisten Gösse Storfors i Nagu medan han arbetade med OS och VM i ishockey.

– Det var verkligt roligt att uppleva vintern i skärgården då det inte är en massa turister där. Man får uppleva det riktiga livet där.

Ett fjärde minne som sticker ut är en direktsändning på Förintelsens minnesdag.

– Jag hade en karl i direktsändning som hade suttit i Auschwitz och berättade om sina upplevelser. Plötsligt började han gråta. Det var så fruktansvärt gripande. I studion satt en livslevande man som åkte till koncentrationsläger som liten pojke, där mamman fördes åt ett håll och pappan till ett annat, till gaskamrarna.

I en sådan stund gäller det för en journalist att helt enkelt vänta ut situationen.

– Men han hade med sig sakkunniga Ruth Hasan , en person som hämtade honom till studion. Så jag och hon pratade om kvällens tillställning tills han hade samlat sig. Sedan signalerade han till oss att han är redo igen. Jag var chockad efteråt och undrade vad fan jag hade ställt till med. Men efter intervjun sade Ruth Hasan att människor som varit i koncentrationsläger funkar på det sättet. Det var ändå helt otroligt att han kunde berätta om det. Varje morgon samlades de på Appellplatz och där pekades folk godtyckligt ut för att föras till gaskammaren.

”Det första jag gjorde då vi fick lättare kassettbandspelare var att åka ut på älgjakt en höst”

Att ha en känsla för situationen är viktigt som journalist. Likaså är det viktigt att lära känna de som man ska göra personintervjuer med.

– Och då det gäller tv ska man gärna iaktta intervjuobjekten i deras naturliga miljö på förhand om det bara är möjligt. På så vis kan man fundera ut vad som behövs för bilderna, för det behövs många bilder till ett helt program. Man ska helst uppleva att man känner sitt intervjuobjekt då man anländer till platsen med kameramannen.

Som journalist på Närbild arbetade Stolpe med en kameraman och en klippare. De första enklare klippningarna skötte hon själv, sedan lade klipparen till musik och bilder och finslipade materialet och såg till att det blev ett program.

Kunskap om teknik hör till en journalists arbete. Och som bekant utvecklas tekniken mer och mer hela tiden.

Stolpe minns de gamla tidernas skrivmaskiner.

– I något skede fick vi åtminstone elskrivmaskiner, då kunde man backa och behövde inte måla över felskrivningarna. En annan teknisk förbättring är då vi slapp de enorma bandspelarna som vägde 8–10 kilo. Det var fruktansvärt att släpa på dem. Det första jag gjorde då vi fick lättare kassettbandspelare var att åka ut på älgjakt en höst. Då kunde man göra program samtidigt som man sprang runt i skogen.

Ett annat ”tekniskt minne” är radions rullband som lokala redaktörer i Kimitoön och Väståboland skickade till Åbo med buss.

– Om vi inte hade någon springpojke till hands, vilket vi sällan hade, fick vi åka till busstationen och hämta banden. Det kunde vara ganska nervöst att hämta dem strax innan sändningen. De skulle ännu klippas och tiden var knapp.

Största delen av feedbacken längs med åren har varit positiv

Rösten, språket och uttalet är några av radio- och tv-journalisternas vapen – och också saker som engagerar speciellt radiolyssnarna.

Stolpe upplever att största delen av den feedback hon fått ta del av under sin karriär har varit positiv. Den tuffaste kritiken har kommit inifrån Yle själv – intern feedback och utveckling har diskuterats flitigt under åren.

Då det gäller radio har hon också förståelse för att alla röster inte passar alla lyssnare.

– Om jag kommer oanmäld in ditt kök klockan sju på morgonen och du är sur som fan och avskyr min röst eller mitt sätt att prata, eller något dumt jag sagt… Människor gillar en del radioröster och andra inte, det är naturligt. Men det finns ju en avstängningsknapp, säger hon.

Annina Suominen
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln