Det finns en app för allt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Tänk att det finns en app för att betala sin parkeringsavgift! Underbart. Jag behöver inte desperat leta småslantar under bänken och springa till parkeringsautomaten i regn och rusk. Tänk att det finns en app för att kolla vädret innan jag ens hunnit dra upp rullgardinen! Den stämmer ju sällan överens med verkligheten där ute, men det är en bisak. Tänk att det finns en app full av trygga barnprogram – mycket bra i kritiska lägen då mamman behöver en lugn stund.
Det finns en app för att bidra till att minska matsvinn, en app för att köpa finfina prylar från Kina, en app för att ringa 112, en app för att dejta, en app för att trappa ner skärmtiden. Och så finns det en app för att köpa mer appar – hur häftigt är inte det!
Listan kunde göras lång. Någonstans på vägen blir det allt lättare att ifrågasätta varför appar är så fenomenala, varför digitalisering är lösningen på allt.
Vi tar de sociala medierna. För privatpersoner möjliggör de kommunikation utan att träffas, utan verbal ansträngning. Träffen med kompisen jag inte sett på tre år kan alltså skjutas upp ytterligare, om jag slänger iväg ett meddelande ”Hej! Hur e d?”. Jag kan sätta till ett litet hjärta, om jag vill visa att jag menar allvar. Eller så tar jag den lättare vägen: trycker på tummen upp på vännens senaste inlägg, för att visa att visst är jag intresserad.
En app är alltså en genväg till en elektronisk tjänst, som kan göra vardagen enklare, befriar dig från vardagsmotion och dessutom låter dig slippa mänsklig kontakt utanför hemmets väggar. Men är det alltid målet?
Vart tog det vägen det där med att bara knacka på hos en vän med en bullängd i högsta hugg? Att få gå in till banken för att lyfta en slant, istället för att prata med en apparat? Att veva ner bilfönstret och fråga om vägen istället för att öppna kartappen? Den naturliga uppkomsten av möten face to face är allt mer sällsynt.
En konkret följd av digitaliseringen, som för mig kom som ett slag i ansiktet, var då det blev dags att anmäla min lilla dotter till skolan. Jag såg framför mig hur vi hand i hand går dit, får träffa läraren och fylla i namnet på ett papper. Vi är säkert nervösa båda två, för det här är ett stort steg för hela familjen.
Men denna idyll, detta framtida barndomsminne, kan jag drömma vidare om: Ansökan till skolan sker i Wilma.
Dottern led nog inte – hon hade fått bekanta sig med skolan och läraren redan i förskolan. Anmälan fick jag sköta ensam. Den blev en digital parentes, och lite mer skärmtid för min del.
Livet rusar vidare. Finns det månntro en app för att beställa hem kattmat? De är ju så förbaskat tunga de där burkarna. Då tar jag bullängden på samma gång. Grannen ska få besök.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.