Det du gör nu är ditt visitkort, din portfolie, din inträdesbiljett. Om du inte håller dig framme tar någon annan tar ditt nästa jobb.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läste nyligen med både intresse och avund en text av Viktor Granö som gjort sin första dokumentärfilm Theseuskomplexet (finns på Yle Arenan).
Texten som skulle fungera som introduktion till filmen, var egentligen en personlig historia om att våga välja den kanske svåraste men mest egna vägen då man utsatts för ett instabilt snuttjobbsliv alltför länge. Artikeln publicerades på Ny Tids webb (23.3.2018).
Min läsning triggades alltså av avund. Jag känner Viktor. Det är lätt att förbjudna känslor smyger in då någon bekant inom en så väldigt prekär bransch som film/kultur/media levererar. Och det är kanske det som är så symptomatiskt – mitt i all osäkerhet av frilansliv och korta kontrakt, blir fokuset enbart på slutprodukten. Det du gör nu är ditt visitkort, din portfolie, din inträdesbiljett. Om du inte håller dig framme tar någon annan tar ditt nästa jobb.
Det som faller bort är processen och framförallt omständigheterna. Det är därför varje gång upplysande att få höra om hur jobbigt olika faser i att göra en film varit eller läser om hur många år det egentligen tog för någon att bli bra på sitt hantverk, för att inte tala om hur lite pengar man har att röra sig med. Det är så himla skönt att veta att andra känner samma hopplöshet, ens ibland. Det skapar samhörighet och det är avväpnande.
Det var också Viktors artikel. Det kändes som en tyngd skulle ha lyfts då det nu i det offentliga talades om hur dåligt det prekära arbetslivet behandlar en. Att det till och med känns som ett vettigt alternativ att kasta sig ut i total osäkerhet utan säkrad finansiering, för att äntligen göra det man alltid längtat efter att få prova på. Att få göra det för sin egen skull.
Det är klart att man kan välja annorlunda. Man kan välja en säkrare bana från allra början. Svårigheten är också eldprovet. En producent sa en gång till mig att om det skulle vara lätt skulle alla göra dokumentärfilm, för alla har “intressanta idéer”. Man måste kunna bevisa att man har det i sig, att man inte ger upp. För vägen kommer definitivt att vara kantad av fallgropar.
En frilansande manusförfattare igen sa att det är kontraproduktivt att fästa sig alltför mycket på pengarna eftersom arvodena man får ändå aldrig når upp till rekommendationerna. Ju mindre man tänker på att man inte får tillräckligt betalt, desto mer jobb får man, var kontentan.
Me too -kampanjen och alla systerkampanjer som följt i kölvattnet har egentligen handlat till en väldigt stor grad om bristen på en trygg arbetsgemenskap och ett tydligt organisatoriskt system som backar upp den enskilde. Det är inte överraskande att det framför allt har handlar om kreativa branscher som utgörs av nästan enbart frilansare, som alla ska klara eldproven, om och om igen.
Att tala om trakasserier och övergrepp är bara toppen av isberget på ett infekterat system som tillåter maktobalans och utnyttjande – framförallt av arbetskraften. Vi måste tala om villkoren. Vi måste öppet tala om löner, arbetskontrakt, nätverk, trygghet. De prekära kulturjobben måste avmystifieras, så att man inte längre är beredd att gå med på vad som helst bara för att få vara med. Det är att låta mobbarna vinna.
Fanny Malmberg
Skribenten jobbar med kommunikation och dokumentärer
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.