Familjen Strömberg i Kimito har hanterat sockerbetor i fyra generationer
Rabbe Strömberg backar med van hand den tjugofem meter långa långtradaren på sockerfabriken Sucros gård i Säkylä. Med några knapptryck på en liten fjärrkontroll kippar han det stora flaket. Tjugo ton sockerbetor från Bjärnå rasar ut. Sockerbetsskörden är god i år.
– Det beräknas att vi får köra ända till den 17 december men vi får se om de dagarna räcker. Vanligtvis har vi klart i början av december, till självständighetsdagen, säger brodern Kari Strömberg, trafikidkaren från Gästerby, Kimitoön.
Han kopplar loss släpet och så töms också dragbilen. Sedan blir det lunch i fabrikens matsal.
Bröderna vet inte ännu vart de sedan ska åka. De är med i en pool som koordineras av transportföretagaren Seppo Saarinen från Bjärnå.
– Vi är väl en elva-tolv bilar och alla kör minst tre lass per dygn, så det blir 1 700–1 800 ton i dygnet, säger Kari.
Systemet lanserades för några år sedan för att effektivera sockerbetsavhämtningen och jämna ut topparna i leveranserna till sockerfabriken.
Vägledning med Whatsapp
I startändan finns en stor sockerbetslastare som fyller långtradarna snabbt, som på ett löpande band. Långtradarnas chaufförer får via Whatsapp veta var nästa sockerbetslast finns.
Bjärnå, Pemar, Sagu, Kustö, Kimitoön, S:t Karins. 500 ton på en gård, 1 000 på nästa … och så vidare.
Och oftast är det mörkt. Men vädret har varit hyfsat.
– Det är jobbigare när det klottigt och träckigt eller när det snöar, säger Rabbe.
De smala kurviga landsvägarna är krävande, särskilt avsnittet Riihikoski-Yläne. Träden står tätt invid vägen.
– Alla morgnar ser vi hjortar och älgar, säger Kari.
Torrt och några minusgrader skulle vara bäst. Då skulle det vara lättare att hantera fordonen på de smala, mjuka åkervägarna.
Kari Strömberg kopplar dragbilen och så bär det igen av mot Bjärnå.
Besöket på fabriken är kort. Fordonet vägs, ett sockerbetsprov tas, lasten töms – och så blir det vägning igen.
Den här gången landade betorna på fabriksplanen. De skyfflas vidare av en stor hjullastare, så att en del av den klibbiga myllan lossnar.
– De som har renare sockerbetor kippar dem direkt på det löpande bandet, säger Kari.
Brödernas släkt har en lång sockerbetshistoria.
– Farfar Anton Strömberg vägde och lastade sockerbetor i Lappdalen, varifrån de fördes till Salo.
Då var båtarna oftast galeaser. Senare, då man började föra betor till Nådendal, kunde en båt ta 300 ton. Det var en stor stor last då, men motsvarar nu inte många långtradare.
Pappan Göran Strömberg började köra sockerbetor på 1950-talet. Och sedan var det Karis och Rabbes tur att börja köra, på 1970-talet.
– Inte blir man äldre, men nog lite styvare, skrattar Rabbe.
Tre dagar i bilen
I företagets andra bil – som anländer till Säkylä från Bjärnå – sitter Karis son Tobias. Han har bott i bilen några dagar, vilket är vanligt så här under sockerbetssäsongen.
– Jag åkte hemifrån på måndag morgon och nu är det onsdag.
Shell i Halikko är en av favoriterna för övernattning, för där finns också bastu för yrkesförare.
Ett litet företag kör då det finns något att köra, med både egna förare och avbytare. Tobias minns det år då sockerbetstransporterna var bara hälften av nuläget.
Man tar ledigt då man kan. När någon ringer och frågar efter transport känns det ibland som om man redan borde vara på väg, säger Tobias. Semester tas under lugnare perioder, det hela är något av en livstil.
– Jag har snart kört i tio år men också vuxit upp med det här.
Tobias Strömberg har bott i bilen tre dagar, men nu ska han åka hem till familjen.
Tobias räknar med att han en dag ska ta över ansvaret. Han är närmast bekymrad över allt pappersjobb och alla andra krav, som den obligatoriska fortbildningen.
– Man blir ju inte en bättre förare av alla kurser. Ibland känns det bara som ett sätt för staten att få pengar av oss.
Då både yrkeskompetens och fortbildning kostar är det också svårt att hitta avbytare för kortare perioder, som sockerbetssäsongen.
Körtidsbestämmelserna känns ibland oflexibla, anser han. Det är ett pussel med de obligatoriska pauserna då bilen ska rulla effektivt och färdskrivaren är omutbar.
– Dygnsvilan ska vara minst 9 timmar. En gång hade jag åkt i väg efter 8 timmar 55 minuter. Polisen gav mig en skriftlig varning för det.
Längsta resan till Lappland
Från sockerfabriken ska Tobias efter en last i Bjärnå. Den för han till Säkylä nästa dag, men före det ska bilen på service i Åbo. En fjädringsbälg ska bytas ut.
– Den kanske håller i ett år till men om man blir på vägen är det ett himla sjå.
Sedan är det igen full rulle. Övriga tider på året kör Kimitoföretaget främst byggmateriel och spannmål, främst i närregionen.
– Längsta resan jag gjort var till Lappland. Jag förde halmbalar till Posio och tog fårmat med mig tillbaka.
Långresan var en följd av torkan och den skriande höbristen i fjol.
Lastaren rör sig för egen maskin från åker till åker, sockerbetshög till sockerbetshög.
Den här tiden på året blir det inte mycket omväxling, det är nästan samma vägar varje dag. Vissa betodlingar kan ändå vara nya för många förare. På svåra ställen kan man fråga tips av andra förare, desutom finns det ibland vägvisare som har koll på trafiken.
– Vissa tidiga morgnar är de ändå inte på plats och då ska man vara försiktig när man backar på okända åkrar i mörker.
Det plingar till i Whatsapp och Tobias får en satellitbild till en bekant och enkel plats, några kilometer öster om Bjärnå centrum. Här finns ändå bara några ton kvar, så han får fortsätta mot nästa mål.
Det är inte lätt att backa en långtradare längs leriga åkervägar.
Lastaren viker ihop sina armar och transportband och följer efter. Väl framme får Tobias ratta långtradaren mellan en ladugårdsknut och en bränslecistern och sedan köra en gott stycke på en smal åkerväg – samt över så smala vägtrummor att det uppifrån hytten känns som omöjligt att alla åtta axlars hjul kan träffa rätt.
Den mjuka vägytan får bilen att gunga som en båt. Sedan ska hela fordonskombinationen svängas och backas på en lersmetig väg.
– Nu hade vi tur då vi var de första, för de andra kör säkert sönder ytan helt.
– Ta lite framåt … ta lite bakåt, hörs sockerbetslastarens operatör i radionPå tio minuter är allt över och Tobias gasar iväg. Hemmet är inte långt borta. Där väntar hustru och två små barn.
– I kväll ska jag hem. Och det kan vara att jag sover lite längre imorgon.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.