Stefan Holmström 22.02.2019 04:00

En av mina favoritböcker är Vasilij Peskovs bok ”Eremiterna i tajgan”, som berättar om gammaltroende Karp Osipovitj Lykov och Akulina Lykova som flydde Stalins förföljelser.
De flyttade ut i ödemarken med sina två barn 1936. Där levde de i fyrtio år utan att möta utomstående.
Under den här tiden fick de två barn till. Det yngsta, dottern Agafja, föddes 1944. Tillsammans med sin familj levde hon helt isolerad från omvärlden.
Den första kontakten med omvärlden hade hon då hon var över 30, då några geologer råka stöta på eremitfamiljen.
Det är en hisnande tanke: hur känns det att som medelålders första gången se andra människor än föräldrar och syskon? Människor som inte var direkt påträngande i sin nyfikenhet.
Det otroliga var att myndigheterma tyckte att Agafja – som en representant för dessa ”eremitkändidar” – skulle åka ut på turné i Sovjet. Under den färden såg hon första gången hästar, bilar och pengar.
Sedan bar resan hem igen, till taigan.
Det är klart att Agafja visste att det fanns en helt annorlunda värld. Hon hade ju sett flygplan i skyn. Det måste ändå ha kännts tryggt att komma bort från allt det moderna, också om taigan för det mesta är allt annat än en trygg värld.
Där bor Agafja ännu kvar. Hon har endast gjort några få besök i närsamhällena, bland annat för ett par år sedan då hon vårdades på sjukhus, men återvände hem. Hon fyller 75 i vår.
Den senaste tiden har jag känt mig som en eremit som nu plötsligt fått – eller tvingats – se en helt ny värld.
Det är som om dörrarna till ett helt annat parallellt Finland öppnats.
Dörrarna till vanvårds-Finland.
Visst, det har alltid funnits vårdinrättningar där allt inte fungerat bra, vårdinrättningar där chefer eller anställda gjort grava fel.
Men det som nu uppdagats inom loppet av bara några veckor är så ofantligt mycket mer – och ändå finns där en känsla av att till och med det här inte är mer än ett ytskrap på hemskheterna.
Jag har ingen taiga att återvända till.
Det finns inget avslägset och mysigt så-var-Finland-förr dit jag kan flytta, stänga dörren till min stuga, kasta in några vedklabbar i spisen, titta på elden.
Jag har också svårt med alla politiker som nu högröstat kräver än det ena, än det andra.
Nuläget är ju inte en följd av bara de beslut som gjorts de senaste åren, utan en följd av mycket längre utveckling som tillåtits eskalera på dividenders och den höga avkastningens villkor.
Vem i helsicke kan man lita på just nu?
Här kan du se en video om Agafja Lykov från 2013:
Surviving in the Siberian Wilderness for 70 Years
27.2.109 kl 11: Första stycket omskrivet. Boken har översatts till svenska. Den kan hittas via både Vaski-biblioteken och de åboländska Blanka-biblioteken.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln