ÅU 17.10.2018 06:00

Det finns en romantiserad bild av människans naturliga längtan till utmarker, glesbygd, landsbygd. Underförstått och förenklat sett handlar det om ett sökande av harmoni, tystnad och stresslöshet.
Historiskt sett finns det inte riktigt några belägg för att denna typ av flyttrörelse någonsin skule ha varit särskilt relevant, och allra minst dominerande, ens under korta perioder.
Folk har sökt sig till mer glesbefolkade trakter för att klara livhanken eller förbättra sina levnadsvillkor. Det har ofta varit enda chansen att komma över en helt egen jordplätt och kanske också ett vattendrag som möjliggjort fiske. Många har såklart också fördrivits och tvångsförflyttats med kungliga dekret.
Vår bild av hur vår skärgård var förr är också i viss mån romantiserad. I alla fall är det sällan vi tänker på den tid som nästan var en befolkningskatastrof, den som tidigare ÅA-professorn Kjell Andersson har beskrivit så här:
”Den kolonisering av ytterskärgården som skedde i slutet av 1800-talet och som skapade den ’Stormskärs-Maja’ skärgård som Anni Blomqvist skriver om var ur många synvinklar överbefolkad.”
De som nu är sysselsatta med traditionella skärgårdsyrken har det visserligen kärvt, men de behöver i alla fall inte oroa sig för svält, som var ett reellt hot i början av 1900-talet. Här var det faktiskt den tekniska utvecklingen – bland annat i form av båtmotorn, noterar Andersson – som såg till att den växande skärgårdsbefolkningen klarade sig. En annan gynnsam faktor var att många också ”valde” att emigrera.
Människan bygger större och större samhällen, tills de kollapsar eller når en viss gräns där det bara blir stopp. Den nuvarande befolkningsutvecklingen i Finland är också klar, det finns bara en riktning: mot städerna. Den största flykten från glesbydgen sedan 1960-talet sker just nu. Det är främst unga – och unga familjer – som flyttar in till städerna i det som doktorn i statsvetenskaper Timo Aro kallar ”den stora flytten”.
Innan vi går vidare, är det skäl att bums slå på både varningsblinkar och siren: Aro är ingalunda den stora enda sakkunniga i den här frågan. Bland annat anser somliga – bland dem vissa namnstarka samhällsforskare – att Aro inte är mer än ”en konsult som kallar sig forskare” (Sunnuntaisuomalainen, 27.11.2016).
Aro han anklagats för att vara något av en messias för hela urbaniseringen i en situation där vi först och främst borde diskutera statens ansvar för att se till att hela landet hålls befolkat.
Å andra sidan känns det i allra högsta grad som en retorisk fråga, i alla fall med nuvarande regering. När Helsingin Sanomat i våras publicerade statistik över den extrema (inget överdrivet adjektiv, tvärtom) befolkningsutvecklingen på 2000-talet kommenterade Timo Aro regeringspolitiken 2015–2017 med orden ”karg, exceptionell och djävulsk”.
Kanske påverkare som Timo Aro upplevs som besvärliga också för att de sliter sönder sådana uppfattningar som de flesta vuxit upp med, som den att det nästan finns en automatisk livskvalitetshöjande effekt i att flytta bort från stan?
”Det har en lång tid funnits en romantisering av landsbygden och vad den representerar”, säger landsbygdsforskare Kenneth Nordberg i en intervju för Yle på måndagen (15.10).
Eller för att igen citera Kjell Andersson:
”Se bara på den akademiskt färgade medelklassens intresse för det ’naturliga’, det autentiska, det långsamma, kroppen – och själen – som blir ett med sin omgivning, etc. Till övervägande delen förläggs detta till en rural värld!”
Yles Inslag, som handlar om ”en grupp människor som väljer flytta avsides trots all bekvämlighet i en tätort”, gör också ett nedslag på Brännskär – ”långt ute i skärgården utanför Nagu”, som Yle skriver.
På nätet är intervjun med Kenneth Nordberg illustrerad med ett foto av en gammal traktor vid faluröda timmerhus med vita knutar. Vykortsromantik så det förslår.
När har ni läst romantiska artiklar om människor som flyttar från landsbygden till staden? Det är väl ändå ingen som på allvar hävdar att inte den flyttriktningen oftast är en minst lika god upplevelse.
Det finns säkert en viss kontraurbanisering, som det heter, men den är ett undantagsfenomen.
Det är här vi kommer in på det lokala planet igen. Hur många kommuner finns det inte som marknadsför sig med romantiska glesbygdsargument? Det småskaliga och trevliga och så förstås: ”Vi har orörd unik natur” (beklagar, tvåhundra andra städer och kommuner har också det).
Det som främst styr flyttningsrörelsen är jobben. Folk flyttar också för att studera, men också då är de framtida möjliga jobben i fokus. Det är trevligt att drömma om kontraurbanisering, men för den absoluta majoriteten är sådant fullständigt orealistiskt. Det goda är att det finns unga som rör på sig, unga som kan fångas – men det sker endast med lokal näringspolitik och åtgärder som gör det lätt för företag att etablera sig. Städer och kommuner som kan marknadsföra sig med företag som behöver arbetskraft är vinnarna. Den som säger annat har på sig kontraurbaniseringens rosa glasögon.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln