Stefan Holmström 27.05.2021 04:002

Polisen har nu i stora drag bekräftat det som Turun Sanomat avslöjade på sin webb på måndagskvällen. Många flickor har utsatts för allvarliga övergrepp på ett stall i Nådendal.

Beskedet från polisen är inte överraskande. Turun Sanomat hade detaljerad kunskap om exempelvis polisanmälningarna. Artikeln baserades på förstahandskällor. TS skulle inte ha gått ut med uppgifter utan att ha svart på vitt.

Det som har framgått ”tyder klart på grova sexbrott”, enligt polisen. Om polisen i det här skedet kommer med så här tydliga formuleringar, är det inte riktigt någon idé att försöka tona ned det skedda. Det finns redan ett tiotal målsägande (drabbade), trots att utredningen knappt har startat.

En liten invändning om ordval kan göras här. Trots att ordet ”sexbrott” (eller sexualbrott) i sig självt är vedertaget, så känns det något fel. När någon utnyttjas har det inget med sex att göra. Det handlar om våld, inte annat. Likväl är det svårt att helt undvika användningen av ordet i det här sammanhanget.

Det som polisen och Turun Sanomat har berättat tyder på att detaljerna är kännetecknande för motsvarande övergrepp. Liknande exempel, dokumenterade i förundersökningar och rättsprotokoll, är så många att det skulle behövas en egen tidningssida för att lista dem.

Det är särskilt tre faktorer som utmärker den här typen av brott.

För det första finns någon eller några som har en maktposition. På så vis är det lättare att manipulera, kräva, lura.

För det andra finns det de som är i en underställd position. De har ofta en känslomässig koppling till själva miljön, i det här fallet till hästhobbyn. De vill inte riskera det de har. Först står de bara ut med något, i slutändan måste de det, utsatta för hot. De finns också de som inte drabbas direkt men som vet vad som pågår. De vågar inte.

För det tredje kan dylikt systematiserat kallsinnigt utnyttjande pågå länge, som i Nådendal. Det är inte något som bara händer.

Här kan vi inte glömma Åbo djurskyddsförening, som äger gården där stallet verkat. Den ena anhållna har suttit i föreningens styrelse.

Barn, må de sedan vara flickor eller pojkar, är lätta offer, ur förgriparens synvinkel. De har inte en vuxen människas begreppsapparat för att initialt förstå vad som är på väg att hända eller senare för att försöka hantera det som de råkat ut för.

Barn är därtill rädda för vuxna, auktoriteter. Det här gäller också för de flesta tonåringar som kanske hemma kan verka så hårdhudade och ”vuxna”. När de som individer möter främmande vuxna i nya miljöer är upplägget ett helt annat.

Det sorgligaste är hur barn som utsätts för övergrepp lätt vänder sig inåt och skyller sig själva för vad som hänt. Det är tyvärr inte ens underligt då man tänker på hur ofta också vuxna som drabbas av något otäckt plötsligt pekas ut som skyldiga.

Här kan vi lyckligtvis se en liten positiv utveckling. Offer pekas möjligtvis numera inte lika ofta ut som skyldiga. Visst sker det så kallad slut-shaming där den som drabbats påstås själv ha bidragit till det som hänt. Och här, igen, en notering om själva ordet, slut-shaming, för det här gäller vanligtvis då offren är flickor och kvinnor.

Vår terminologi är också avslöjande för hur mycket det ännu finns att göra. Vi behöver inte gå längre tillbaka än två generationer, till en tid då barn bäst skyddade sig själva och andra genom att vara lyhörda för vem man skulle akta sig för. Då handlade det om ”fula gubbar” – en eufemism av det värsta slaget – och i praktiken det faktum att ingen ställdes till svars, annat än för kanske de allra mest motbjudande övergreppen.

Tyvärr förekommer också nu offerskymfande, i diskussionstrådar om Nådendalstallet. Det är så man vill spy.

Det goda är trots allt att sexuella övergrepp anmäls allt oftare. Samtidigt … det svåra är att veta vad den verkliga utvecklingen varit. Tröskeln att anmäla har säkert sjunkit under 2000-talet. Det stöd barn har att tillgå – webbsidor, hjälpande telefoner, mobilappar – har sänkt tröskeln för att söka hjälp.

Samtidigt finns det många nya paragrafer om olika typer av sexbrott. De resulterar rent statistiskt sett i att antalet brott ökar. Mycket ont som gjordes förr rubricerades aldrig som brott.

Det är förskräckligt svårt att vara förälder i det läge när det blir allt svårare att balansera mellan full koll och det att barnet ska få utvidgad självständighet, i nya miljöer. Hur vara lyhörd utan att vara påträngande? Hur många är de föräldrar som nu anklagar sig själva för att de inte vetat vad som har pågått i Nådendal?

Det finns lyckligtvis alla fall sådant som vi kan försöka tänka på just nu. Polisen har nu väldigt många fler redskap att reda ut dylika brott. Det om något är ett framsteg.

Det finns också olika stödformer, sådana som inte fanns förr. För de barn som har drabbats är det här otroligt viktigt: Det finns allt fler som tar dem på allvar då de ska hitta en väg ur den vidrighet de har dragits ned i.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln