ÅU 12.12.2018 04:001

När det är goda tider så verkar många räkna med att ”någon annan” tar hand om dem som inte har det så väl ställt. Kanske det är en närsynthet där man tror att också andra rimligtvis har det bra om man själv har det?
Under dåliga tider, sjunker tröskeln att hjälpa dem som har det svårt. Ekonomiskt svåra tider aktiverar människor, det är då de märker nöden omkring sig – kanske för att de också själv då tvingas tänka på hur de sköter sin ekonomi?
Det här fenomenet lär vara väldokumenterat. Det syns kanske också i den statistik som den brittiska välgörenhetsorganisationen Charity Aid Foundation (CAF) för om viljan att hjälpa i olika länder.
I alla fall verkar det som om finländare blev givmildare mellan 2010 och 2012, under den så kallade eurokrisens år. År 2010 var Finland på plats 45 på listan över hur givmilda människor är. Två år senare var placeringen så hög som 17.
I fjol hittades Finland igen längre nedåt, på 44:e plats, strax efter Sverige (42:e plats.) De tre övriga nordiska länderna Norge, Island och Danmark var på 13:e, 17:e och 24:e plats.
Hjälpviljan är överlag stor i Norden och man kunde tror att vi är någorlunda homogena i våra välgörenhetstankar, men nej. Vi kan jämföra Sverige med Finland: svenskarna donerar hellre pengar än finländare – men de är inte på långt när lika intresserade av frivilligarbete som vi är i Finland, enligt CAF.
Finns det kanske i det finländska samhället en särskild beredskap? Nägon hjälper till med matinsamling och brödköer, andra ordnar lokala insamlingar av julklappar till mindre bemedlade familjer, somliga gör kanske något annat?
Det har skett en ganska enstående utveckling på några årtionden. Förr dominerades välgörenhet av stora aktörer, som Unicef och Röda Korset, men nu finns det en uppsjö av mindre, ofta lokala aktörer. De är inte bara allt bättre organiserade men också ena riktiga hejare på att få synlighet.
Det verkar som om utvecklingen inte har fått vår gemensamma välgörenhetspott att omfördelas, utan den har bara fortsatt växa. De ”traditionella” klarar sig också i den nya konkurrensen, kanske rentav bättre. Skulle exempelvis Unicef ens förr ha klarat av att lika snabbt få in 350 000 euro för barnen i Jemen som nu – utan sociala medier och Black Friday-tema? Saldot för redan det första dygnet var 113 000 euro.
Samtidigt verkar de riktigt lokala också klara sig, i alla fall om man kollar ÅU-notiserna om både föreningars och mindre organiserade sammanslutningars insamlingsresultat från december ifjol. Bra lokala koncept går hem, såsom Julgubbens hjälpreda i Pargas eller Sprid Julglädje i Kimitoön. Konkret, lokalt, nära: En pojke behöver en jacka, en flicka behöver skridskor, en familj ett sällskapsspel. Påhittade exempel, men ungefär sådana brukar väl instruktionerna vara?
Känslan av att hjälpa en granne, anonymt, men ändå som en del av ett vi-tänk. Det uppstår ingen personifierad tacksamhetsskuld, något som ibland kan vara knepigt.
Forskning har påvisat att det finns en klar korrelation mellan givmildhet och lycka. Ge något och din kropp belönar dig med oxytocin, ett hormon som är kopplat till starka känslor. Eufori, värme och samhörighet.
Tänk så hälsosamt det kan vara att hjälpa andra. Kanske vi här också har ett element som bidrar till det att finlandssvenskar lever längre och friskare liv? Men vi ska väl inte dra alltför långtgående slutsatser, också om tanken är skoj.
Eller kanske vi ska göra just det? I FN:s senaste lycklighetsrapport, World Happiness Report, är Finland i topp igen. Norrmännen är på andra plats, danskarna är de tredje lyckligaste och Sverige är på plats nummer nio i år. De nordiska topplaceringarna förklaras ofta med våra trygga stabila välfärdssamhällen, men kanske vår lycka också bottnar i det att vi får och kan hjälpa andra? Se där en viktig insikt så här inför jul, då vi stöter på så möjligheter att hjälpa andra.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln