"Det är lätt att tänka: sådana författare (som P.O. Enquist) görs inte längre idag"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Vi kommer att sakna hans penna.” Det är en av reaktionerna på nyheten om P.O. Enquists död. Men när riktigt stora författare dör kan man också säga att man inte behöver sakna hans eller hennes penna, den finns ju kvar, författarskapet finns och följer oss, om vi vill det.
Det är lätt att tänka: sådana författare (som Enquist) görs inte längre idag, sådana som behärskar både romanen och dramat, sådana som kan hantera dokumentärt och historiskt material, sådana som vet att den enda bra politiska författaren är den kritiska (och till den sista glödande punkten pålästa) författaren.
Det är lätt att tänka att förlag i dag inte orkar tänka på att stöda en författare i fyrtio, femtio år, det finns ju stjärnskott som ser bra ut, inte bara på bild, som man kan frakta runt och låta signera böcker.
Men mer än att glo på författare behöver läsare författarskap. Liksom författarskap behöver läsare, som är människor, som känner hur de blir mer människor när de ger sig i kast med ett författarskap. Eller när författarskapet ger sig i kast med dem (kan vara att det är just den vägen det går).
Nu lyfter folk i olika medier fram sin bästa Enquist.
Jag säger ja till alla, men i många år har jag tänkt mycket på den triptyk om frihet och folkrörelser som ”Musikanternas uttåg” (1978), ”Livläkarens besök” (1999) och ”Lewis resa” (2001) utgör.
”Musikanternas uttåg” beskriver arbetarrörelsens intåg i Västerbotten under tidigt 1900-tal.
En agitator anländer, tar stryk, allvarligt stryk. Motståndet är av samma proportioner som omedvetenheten. Det är en stark och smärtsam berättelse om samspelet mellan okunnighet och lojaliteter.
Ibland när jag breder smör på en macka hemma i mitt kök kan en ilning av ytterst sammansatta känslor gå genom mig, det är en hälsning från ”Musikanternas uttåg”, där smöret köper den enfaldiges trohet, det är så hemskt och samtidigt så vackert skrivet.
En av de bästa moderna europeiska romanerna, svåröverträffad i Norden är ”Livläkarens besök”.
De som värjer sig mot fiktionen med motiveringen att den aldrig inträffat kan i den förvåna sig över med vilken korrekthet den följer historiskt belagda förlopp.
Johann Friedrich Struensee blir danske kungens livläkare, han tar den makt han ser tillgänglig som kungens gunstling, omsätter sina upplysningsidéer i en rad aldrig tidigare skådade reformer. Hans motståndare skrider till slut till verket, får kungen att skriva under dödsdomen och låter avrätta honom, 35 år gammal, år 1772.
”Livläkarens besök” beskriver ett utspel mot ett utopiskt, mer jämställt samhälle. Den mer konkret folkliga underström som romanen har (och har gemensam med ”Lewis resa”) är spåret som beskriver Struensees dekret som tillåter en herrnhutisk bosättning i Danmark. Herrnhutarnas fromhet var mer individuell och fri än kyrkligheten annars tillät.
Så beskrivs också pingströrelsen i sin början i ”Lewis resa” först som en fristad, i synnerhet för kvinnor. Men det frihetsfönstret slöts gradvis i spåren av den pyrande maktkampen mellan kyrkans ledande personligheter. Hur den kampen underminerar rörelsens försök till frihet är bokens kärna.
En del har velat läsa romanen som en Lewi Petrus-biografi, fastän den lika väl kan läsas som en dissekering av en karismatisk ledare, som ett frihetsförsökets diminuendo (fastän ett ovanligt bökigt sådant).
Tidningen Dagen som grundades av Lewi Petrus lät hans egen dotter skriva om boken. Texten är hopbiten, men utropar: ”Det är fest i himlen!”
Ur sitt uppenbart trängda läge kunde den repliken vara hämtad ut ett av P.O. Enquists egna dramer.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.