ÅU 14.02.2018 06:302

När det nu inte ändå blir något av det här, så ids vi inte ens försöka. Ungefär så sade familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C) då hon i Helsingin Sanomat förklarade varför familjeledighetsreformen inte blev av. Ett mål var att ge papporna bättre chanser att ta ledigt för att vara hemma, men Saarikko räknade med att papporna ändå inte skulle använda sig av sin familjeledighetskvot.
Reformen skulle ha förutsatt en förändring av både pappornas beteende och attityderna inom arbetslivet, enligt Saarikko. Det här var inte sannolikt, så därför var det ingen idé med hela familjeledighetsreformen. Med den här logiken kan man skjuta ner de flesta reformer.
Nå, regeringen har i alla fall fått till stånd andra reformer. Som den att parkeringsskivorna inte längre behöver vara blå, och så får mataffärer nu sälja lite starkare alkoholdrycker. Hurra för det.
Tanken var att mammor och pappor skulle få varsin föräldraledighetskvot och därtill en viss mängd lediga månader som de kunde fördela fritt. Här var regeringspartierna inne på ungefär samma linje. Det var i första hand hemvårdsstödet som man tvistade om, närmare bestämt förslaget om att stödet skulle sjunka då hemvårdsledigheten har pågått två år.
Många familjers ekonomi skulle försämras jämfört med nuläget, menade Saarikko.
Det här är ändå strunt, anser undervisningsministern och regeringskollegan Sanni Grahn-Laasonen (Saml). Hon anser att Centern förvrängde bilden av de ekonomiska följderna. Dessutom spred Centerpartister aktivt felaktiga uppgifter om hur de flesta familjer skulle lida ekonomiskt, säger Grahn-Laasonen.
”Reformen stupade inte på pengar, utan på föråldrade attityder” (HS, 9.2).
Samlingspartiets ungdomsförbund gick åt de två andra regeringspartierna med anklagelser om att det inte fanns en genuin vilja inom Centern och de Blå att lämna ”det förra årtusendets syn” på kön, jämlikhet och männens föräldraroll.
Uppfattningen om att det handlade om attityder och inte pengar delas av många. Mikael Nygård, professor i socialpolitik vid Åbo Akademi, anser att man inom Centern var rädd för att reformen skulle uppröra partiets väljare.
”Vi ska inte glömma att ett riksdagsval är på inkommande och man kan undra ifall Saarikkos beslut att blåsa av spelet just nu har något med det att göra. Man kanske undrar att skulle en familjeledighetsreform rubba Centerns position och äventyra de mer konservativa väljarnas understöd i nästa riksdagsval”, sade Nygård i en intervju för Svenska Yle (10.2).
Det finns också en betydande prestigedimension. När hemvårdsstödet introducerades 1985 ansågs det vara en stor politisk seger för Centern.
Det som bubblat upp i debatten tyder på att det handlar om just könsroller, inte om pengar. Det finns de som säger sig försvara föräldrarnas rätt att välja själv (underförstått: rätten att göra ett val där just mamman stannar hemma). Centerriksdagslemoten Antti Kaikkonen sade att han vill värna om en ”äkta valfrihet” och pappornas stärkta roll – hur, det förblev osagt.
Ändå handlade den nedskjutna reformen om att öka valfriheten. Det som vissa var rädda för var att folk skulle ges en större chans att välja ”fel”.
Andra har lyft fram de besvärliga följderna för (mansdominerade branschers) arbetsgivare, som ska hitta folk som kan hoppa in då allt fler pappor ska hålla längre ledigt. Men hallå, välkommen till nutiden! Hur har det här plötsligt blivit ett ”problem”, då det alltid har varit vardag i många andra branscher? Dessutom, om vi hårddrar det hela, så är det ju allt oftare tvärtom: Eftersom kvinnor brukar vara de högre utbildade, är det väl rimligtvis svårare att ersätta dem?
Målet att höja sysselsättningsgraden blir nu också svårare att nå, i alla fall då det gäller den grupp som sitter kvar i en slags fattigdomsfälla. Det är de kvinnor som hankar sig fram med visstidsanställningar och olika atypiska jobb, kanske med så kallade nollavtal.
De här kvinnorna utgjorde för övrigt en rentav marginell grupp 1985, i dåtida fulla sysselsättningens Finland. Utgångsläget inför reformen var ett helt annat.
Nu tvingas de här kvinnorna i praktiken välja hemvårdsalternativet då deras chanser i arbetslivet är så svaga. Samtidigt leder det här till en ännu större risk att aldrig nå fast anställning. Det ökar i sin tur risken för fattigdom, en fattigdom som ofta går i arv till barnen. Den här gruppen placeras i offside med nuvarande stödmekanismer, där som mammor i andra nordiska länder hela tiden har ena foten inne i arbetslivet.
Dessutom är det väldigt få som har diskuterat den etiska dimensionen. Föräldrars rätt till tid med sina barn – och barnens rätt till sina föräldrar.
Fokus ska kanske ändå inte ligga på Annika Saarikko. Då hon utsågs till familje- och omsorgsminister hösten 2016 betonade hon betydelsen av att papporna ska ta mer ansvar för skötseln av småbarn. När Saarikko i familjeledighetsfrågan säger att det inte är en idé att ens försöka, då det nu ändå inte blir något av det här, så återger hon i verkligheten bara de starka åsikter som finns i leden bakom henne.
Korrigerad 14.2 kl 21.40: Familje- och omsorgsministern heter Annika Saarikko, inte Anneli.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln