Det är dags att sluta mata den heliga fågeln vintertid

Häromveckan pågick en festmåltid på ett skär någonstans vid Finlands västkust. Måltiden pågick i många timmar och spelades in av en fågelkamera som har riggats upp av Risto Juvaste.
Juvastes Lokkilive-fågelkamera (”måslive”) är tekniskt imponerande, men så är han både biolog och diplomingenjör. Numera pensionerad, dock, men forskar väl visst ännu vid Åbo universitet. De senaste tio åren har han ändå huvudsakligen varit fågelentusiast.
Det som Juvastes kamera förevigade var en grupp havsörnar som tömde ett skär på skarvungar. De icke flygfärdiga ungarna stod omringade på skäret. En efter en kom örnarna och plockade åt sig. Som mest syntes tolv havsörnar på bild. Juvaste räknar själv med att totalt tjugo havsörnar besökte skäret. På natten togs den sista skarvungen.
Tjugo havsörnar. Tiderna förändras. Det är många som minns hur man förr kunde bli exalterad över att ha sett en enda örn – eller sur, då någon annan inte trodde på det man hade sett. Så sällsynta var havsörnar förr.
För att få en uppfattning om utvecklingen är följande data belysande: 1975 räknades 4 havsörnsungar i Finland, 2019 räknades 558.
Ungarna är dessutom säkert ännu fler, eftersom alla inte kan räknas.
Räddandet av havsörnen är en imponerande berättelse. Arten klassas nu som livskraftig hos oss.
”Detta är en fin belöning för de hundratals frivilliga som hjälpt till att rädda arten. Räddandet av havsörnen är en otrolig framgångssaga”, sade världsnaturfonden WWF:s generalsekreterare Liisa Rohweder i fjol.
WWF har nu gett över ansvaret för att följa upp beståndet till Finlands Fiskgjusstiftelse.
Slutet gott, allting gott? Ingalunda. Örnarna tröskar nämligen systematiskt igenom också andra skär än skarvskär. Havsörnarna plundrar många fåglars bon och äter förstås också andra fåglar. Ejdrarnas trängda läge har det skrivits så mycket om, att det inte behöver upprepas.
Det är egentligen det här som också Risto Juvaste vill dokumentera med sina kameror. Det sätt som de talrika unga havsörnarna nu går åt exempelvis silltruten, inte bara i skärgården, är anmärkningsvärt.
Det finns något av en dogm som vi måste komma åt för att göra något. Räddandet av havsörnen är miljörörelsens stora framsteg och uppfattas kanske därför av somliga som något så storslaget att man inte ens får viska något om att det kanske faktiskt kan finnas för många havsörnar. Det är som att häda.
Ändå finns det också aktiva som var med och släpade ut kadaver för vinterutfodring av örnar på 1970-talet – och som nu anser att det gått för långt. En av dem är örnexpert Jouko Högmander, ordförande för expertgruppen för havsörnar under Fiskgjusstiftelsen.
”En sak som myndigheterna ganska lätt kunde organisera är att minska på maten som är tillgänglig för havsörnar på vintern”, sade Högmander nyligen i en Yle-intervju.
Den systematiska vinterutfodringen i Finland började vintern 1971–-1972. WWF:s havsörnsgrupp slutade med detta redan för tjugo år sedan, men matserveringen upphörde inte. Köttproducenter för ut kadaver, likaså lämnar jägare slaktavfall i skogen.
Högmander säger till Yle att man enbart i Egentliga Finland räknat upp till 60 kadaver av enbart produktionsdjur. Inte så konstigt att Risto Juvaste lyckas fånga så många örnar med en enda kamera, på ett enda skär. De har mått gott hela vintern.
Det hela blir lite paradoxalt då man läser vad WWF skriver i juni: ”Nu klarar havsörnen sig redan utan vinterutfodring, lokalt har man fortsatt med sådant endast i forskningssyfte.”
Endast lokalt, endast i forskningssyfte?
Den verklighet som Högmander och flera andra fågelmänniskor beskriver är en annan. Finns det ens någon som vet hur mycket kött som dumpas för att bli örnmat?
Högmander vill få ett slut på detta.
”Det är inte något som påverkar örnstammen i snabbt takt men med tiden kommer det säkert leda till att stammen blir betydligt lägre än idag.”
Frågan är väl egentligen vem som ska göra detta. Eller närmare bestämt: Vem ska våga göra detta? Havsörnen har ett så stort symbolvärde att det ibland känns som om det inte ens går diskutera en rationell och konservativ åtgärd, såsom stoppad vinterutfodring.
Havsörnens comeback är en framgångssaga. Det finns ändå ingen konflikt i att vidta åtgärder som riktar in sig på sådant som arten inte längre behöver, precis så som WWF skriver: Nu klarar havsörnen sig redan utan vinterutfodring.
Ett art som varit hotad kan faktiskt bli på tok för flertalig. Kanske problemet är att frågan inte ligger på någon specifik organisation eller myndighets bord?
Skarven äter all fisk. Örnen äter all skarv. Vem skall äta örnen?