Det är dags att inse det växande behovet av vård i livets slutskede – rätten att få leva tills man dör
Palliativ vård. Vård i livets slutskede. Så har vi den medicinska termen terminalvård. Ord som helhetsvård och lindringsvård förekommer också. Oberoende av ordval är kärnan klar: rätten att få leva tills man dör.
Hospishemmet Karinahemmets öde har varit en av de stora lokala debattfrågorna i år. Verksamhetens framtid är ännu osäker, trots att Åbo stad förhandlar med stiftelsen bakom Karinahemmet.
I debatten har somliga ställt den privatägda enheten på Hirvensalo och Åbo stads palliativa vård på sjukhuset Kaskenlinna emot varandra. Den här motsättningen gagnar ingen, särskilt som det inte handlar om ett ”antingen eller”-upplägg. Kärnfrågan är hur stora ytterligare resurser det behövs.
Det finns en paradox med våra liv. Då vi i snitt lever allt längre dör vi också sjukare än vad folk gjorde förr. Tack vare nutida medicinskt kunnande – eller på grund av det – kan vi leva vidare med sådana sjukdomar och svagheter som förr skulle ha betytt slutet.
Därför finns det ett behov av att se över hela vårdperspektivet. Allt fler av oss kommer en dag att kategoriseras som patienter och klienter i behov av sådan vård där palliativ vård är förkryssat i diagnospappret.
Antalet personer som behöver vård i livets slutskede i Finland är redan nu åtminstone 30 000, varje år. Antalet är en uppskattning av världshälsoorganisationen WHO. Den här siffran ingår också i den nationella rekommendationen för jämlik tillgång till palliativ vård i hela Finland.
Med så många hjälpbehövande ställs också krav på utbildning och fortbildning. De som kan är för få, då behovet ökar.
”I undervisningsplanerna för den grundläggande utbildningen och fortbildningen för hälso-, sjuk- och socialvårdens yrkespersoner ingår det för närvarande inte tillräckligt om vård som lindrar symptom och terminalvård”, noterade Social- och hälsovårdsministeriet då rekommendationerna för vården gavs i december 2017.
Rekommendationerna utgår från en modell med tre nivåer. Tjänsterna borde ordnas på primärvårdsnivå, specialnivå och krävande specialnivå.
Utstakningarna sammanställdes av Tiina Saarto, professor i palliativ medicin. När de vara klara 2017, var hela Finland upptaget med vårdreformscirkusen. Tanken var ändå att den inte skulle sinka arbetet med den palliativa vården.
”Det är möjligt att börja verkställa rekommendationerna oberoende av den pågående reformen”, uppgav Social- och hälsovårdsministeriet.
Hösten 2017 beviljade riksdagen en miljon euro för att utveckla den palliativa vården.
Hur gick det då? Tydligen inte så bra. Den slutsatsen kan vi dra av den mellanrapport Social- och hälsovårdsministeriet gav ut i våras. Skillnaderna mellan olika regioner är stora och vård ges i första hand på primärvårdsnivå, där de anställdas kunnande varierar, enligt rapporten:
”Den största bristen finns i tillgången på specialiserad hospisvård som ges i hemmet. Avdelningar och hem för hospisvård finns främst i stora städer. Få sjukhus har konsultverksamhet, och konsultstöd under jourtid finns inte. Kriterierna för center för palliativ vård på krävande nivå och specialiserad nivå uppfylls inte.”
Mycket att göra, med andra ord. Samtidigt känns det som om utgångsläget med både Kaskenlinna och Karinahemmet är bra för att i vår region skapa tjänster som behövs redan nu och allt mer i framtiden.
Då professor Tiina Saarto presenterade de nationella rekommendationerna förutspådde hon själv ett kraftigt ökande behov. Fokus borde enligt henne ligga på specialnivån. Den skulle bestå av en palliativ poliklinik, ett hemsjukhus och ett hospishem.
Därför känns det direkt otrevligt då Åbo stads närmaste grannar inte verkar vara så pigga på att köpa vårdplatser på Karinahemmet. Då stadsstyrelsen i Åbo möttes i början av september uppgav ordförande Lauri Kattelus att han var besviken på de närmaste grannkommunerna. Pargas, Reso, Nådendal, Aura och Pöytis hade däremot signalerat ett visst intresse.
Kattelus sade sig ändå vara en optimist vad gäller Karinahemmet. Egentligen är han inte en optimist, utan en realist. För det första har vi redan byggklossarna för en human lösning. För det andra kommer behovet av vård i livets slutskede att öka så snabbt att grannkommunerna inte behöves lockas med, de kommer att be om att få vara med. Och ju förr, dess bättre.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.