Det är aldrig för sent att börja med något nytt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som en bänkidrottare av rang sedan åttaårsåldern, men utan någon annan idrottsbakgrund än ett år av knattefotboll på 1980-talet och ett år av ishockey på hobbynivå på 1990-talet i bakfickan hade jag nog inte tänkt mig att jag är den i vår familj som är först ut med att köpa en tävlingslicens.
Allra minst som 43-åring. I innebandy. Som målvakt.
Allt fick sin början en ödesdiger augustimåndag för drygt två år sedan. Jag slösurfade på facebook och råkade av en slump hitta ett loppisinlägg där en kille sålde sin gamla innebandymålvaktsutrustning för en spottstyver. Här har jag min chans, tänkte jag. Vi slår till!
Sagt och gjort, utrustningen inhandlad och senare under samma vecka kompletterad med en del annat. Följande måndag testade jag på att faktiskt stå i målet på vårt vanliga innebandypass. Vilken känsla! Senast jag spelat målvakt ”på riktigt” var antagligen på nån gymnastiklektion i gymnasiet för 25 år sedan.
Det ena ledde till det andra, målvaktsuppdragen blev fler och fler och innan coronan satte stopp för vuxnas hobbyidrottande hade jag redan hunnit hoppa in på nåt enstaka träningspass hos Pargas IF:s innebandylag.
För mig kändes redan det ungefär lika stort som då ismaskinsföraren David Ayres blev blixtinkallad som målvakt för Carolina Hurricanes i NHL i februari 2020.
Nu på hösten 2021 sitter jag här med min nyanskaffade innebandylicens, med namnet i laguppställningen och väntar på att få spela mitt livs första officiella tävlingsmatch i någon som helst idrottsform.
På grund av arbetsförhinder blev det ingen debut i säsongspremiären i division 5, där ett Piffenlag som led av stort manfall kämpade sig till en poäng på två matcher i Pöytis.
Men vem vet, kanske det blir spel om drygt två veckor i Somero i stället. Hur som helst känns det fortfarande lika kul att stå i målet som det gjorde på innebandyturneringen i Malms skolas gymnastiksal då jag gick på årskurs fem. Magen är litet större, det gör aningen mer ont i höften och ljumskar nu än det gjorde på den tiden – men vad gör det.
Bättre än så här blir det inte för en lönnfet 43-åring som äntligen får leva ut sin barndoms idrottsdröm.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.