Ann-Christine Snickars 11.12.2019 08:16

Sitter i ett väntrum som är ett system av korta korridorer, man hör hur en dörr öppnas och stängs med det där smackandet som dörrar har när det finns en mekanism som hjälper med stängandet.
Dörrarna ska stängas snabbt för att människorna som ska in där ska få behålla sin integritet. Men det är ett väntrum som inte erkänner att det är ett väntrum, det känns som om ingen ser oss där.
Dörrarna till åtgärdsrummen har mystiska koder och är finlandsblå, den där nyansen som finns på flaggkorset och är så absolut missklädsam om den hamnar på en människa. Det finns ingen på våra breddgrader som klär i den, inte ens landslaget i nordisk kombination.
Personalen som passerar låtsas inte om oss, utom en som kommer och knäpper på en teve som sitter högt uppe vid taket. Ljudet från det nya programmet, som jag inte kan se, stämmer inte alls överens med det som utspelas på en annan skärm längst bort i korridoren jag har uppsikt över.
Det har gått tio minuter väntetid och jag har redan arbetat upp en sjukhusstämning, en känsla av att vara desorienterad, kanske bortglömd. Men så blir jag uppropad av en som säger mitt namn nästan rätt, och som är saklig på det där fina sättet som också är omtänksamt.
Det har nån gång hänt att de som utför den konkreta delen av screeningarna, som är en förmån och en vansinnigt bra idé ur samhälls- och individperspektiv, har haft ett slags avvärjande attityd, kanske tillkommen som ett skydd mot att så många passerar under dagen och klär av och på och kanske ser bekymrade ut.
Jag lovar, ett Hej! tar ingen energi från uppdraget, man kan säga det mitt i steget, det trollar bort känslan av att vara boskap, som annars är förödande. Hon som tar emot mig frågar efter mitt personnummer i en ton som är jämlikt inkluderande. Sådant kan också Finland vara.
Lycklig går jag vidare. I synnerhet som jag strax innan löst problemet med det försvunna lösenordet. Det behövdes bara två nätter att sova på saken.
December är de glömda kodernas månad, och jag är glad att jag inte glömde koden till betalkortet, det hände mig i fjol i en högtrafikerad mataffär.
Blickarna jag fick hade man kunnat skära i hårda material med.
Men det är också tungt om skärmen kallt upprepar sitt Incorrect. Men i år räckte två nätter, som sagt, sen hade kroppen återupprättat kontakten till de fem siffrorna, extraherade från slaget vid Sägerintevar, just för att jag lättare ska minnas dem.
Åh, du barfota barn i livet, säger en vänlig liten Ferlin inne i mitt huvud. Du har tappat din lapp och dit lösenord. Fast han skev inte riktigt så, han skrev 1900-talsdikt.
Det går en skiljelinje mellan dem som kan dikter från 1900-talet utantill och de som googlar dem. Funderar på det när jag når handlarns trapp, går in och sällar mig till kvarterets decemberhandlande invånare.
De köper chips och mellanöl och choklad och glass. Och jag tar också lite av det och skyndar vid kassan så den som kommer efter mig ska hinna få sina burkar, det är kväll och klockan är strax slagen för ölet.
Hinner inte dra mitt plussakort för jag hittar först bara bibbakortet, men det blir betalt, och jag ser att killen som är efter mig i kön har köpt rosor också, och kommer på en annan känd 1900-talsdikt, en sträng en, som unga kvinnor ofta kan i dag utan att googla.
Men sen ser jag att det ju är grannen, han som bor i andra trappan brukar säga Hej! Då tar jag fasta på ögonblicket och säger också Hej!

Ann-Christine Snickars
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln