Den verkliga och den upplevda säkerheten i Åbolands skärgård
Yle Åboland kunde i måndags rapportera att polisen lyst med sin frånvaro när ett butiksbiträde i Korpo misshandlats i samband med ett snatterifall.
Misshandeln inträffades för en vecka sedan på onsdag strax innan stängningsdags. Enligt uppgift ska flera personer ha ringt nödcentralen, men någon polis anlände aldrig till platsen eller försökte gripa paret som var inblandat i snatteriet och misshandeln.
Polisen kommenterar att nödcentralen avgör från fall till fall om en polis ska sändas till platsen. Allmänheten ska alltså inte ringa till polisen, som inte har resurser att svara på telefonsamtal.
På Yle Åbolands fråga om hur säkerheten i skärgården kan garanteras svarar biträdande polisdirektör Teijo Ristola: ”Vi garanterar säkerheten i skärgården såsom vi gör det på fastlandet: med de resurser som vi har fått för det arbete vi har.”
Eftersom polisen inte kommenterar enskilda vet vi inte på vilka grunder bedömningen gjordes att ingen patrull sändes till Korpo.
Men vi kan med säkerhet säga det här: Trygghetskänslan naggas i kanterna om allmänheten upplever att samtal till nödcentralen nonchaleras.
Även om onsdagens incident kan framstå som lindrig är det viktigt att komma ihåg att händelser som den i Korpo alltid drabbar någon. För individen kan det vara livsförändrande.
I förlängningen har den en annan effekt: den påminner skärgårdsborna om det fysiska avståndet mellan dem och polismyndigheten.
När man diskuterar den allmänna säkerheten är det viktigt att hålla isär förväntningar och realiteter, upplevda hotbilder och det verkliga säkerhetsläget. Speciellt i valtider är den påminnelsen på sin plats. Överdrivna faror omsätts kanske i väljarstöd men de resulterar sällan i rätt lösningar.
Det är inte fel att påstå att polisens insats behövs betydligt mer sällan i Korpo än i Åbo, där den närmaste patrullen finns. Om ens bild av säkerhetsläget i skärgården bygger på annan information är den sannolikt felaktig.
Betyder det här att Korpobor och andra i skärgården ska förvänta sig mindre av myndigheten? Naturligtvis inte.
I september i fjol kunde ÅU nyansera statistik som tidningssamarbetet Lännen Media gått ut med och som gjorde gällande att polisens utryckningstid till Kimitoön är 50 minuter, att jämföra med 32 minuter för Pargas och 16 minuter för Åbo.
Det som gått förlorat i den ursprungliga statistiken var att man inte skiljt på brådskande och mindre brådskande uppdrag. Det stora antalet mindre brådskande uppdrag tänjer ut utryckningstiden.
Det långa avståndet till Åbo gör att Kimitoön fått behålla sina bypoliser, och de har också visat sig vara nödvändiga. I Pargas lades bypolisverksamheten ner, med Pargas centrums närhet till Åbo som motivering.
Polisen har också visat sin utryckningsförmåga när grövre brott inträffat i Pargas centrum: inbrottet i en guldsmedsaffär i augusti i fjol är ett exempel, rånet i en livsmedelsaffär i februari i år är ett annat.
Dessutom samarbetar polisen med Gränsbevakningen, som kan rycka ut i skärgården när situationen bedöms vara allvarlig. Så skedde till exempel i fjol i juli i samband med ett misstänkt dråpförsök i Houtskär.
De här påminnelserna om att lagens långa arm kan sträcka ut sig snabbt också utanför Åbo är inte ett försök att ursäkta polisens frånvaro – vare sig vi talar om enskilda situationer eller om polisen som ett inslag i gatubilden.
När polisen väljer att inte rycka ut är det viktigt att den förklarar varför. Att arbeta för att trygga och öka polisens resurser är inte en fråga som populister ska kidnappa. Den frågan hör till samhällsutvecklingen, liksom detta faktum: på det hela taget blir den finländska tillvaron tryggare.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.