ÅU 17.04.2018 06:00

Tänk dig en grupp människor som står och väntar på ett tåg. När den fjärrstyrda rösten i högtalaren meddelar att tåget är försenat med femton minuter på grund av ett tekniskt fel går resenärerna in i tågstationens väntrum för att hålla sig varma.
Fjorton minuter senare går de ut på perrongen igen, bara för igen mötas av den syntetiska datorröstens egenartade satskonstruktioner: ”Tåget till Helsingfors via Seinäjoki och Tammerfors: ny beräknad avgångstid är åtta tjugo-ett från spår två”.
Den som åker tåg regelbundet tar det första meddelandet om försening med en axelryckning, vet att det är sådant som hör till och att tåget vanligtvis brukar komma till slut. Frustrationen stiger när budskapet ”tåget kommer inom femton minuter” upprepats flera gånger, men inte visar sig stämma.
I det läget brukar det uppstå alternativa aktiviteter bland passagerarna i väntrummet. Folk ringer till jobbet, mötessekreteraren eller barnets förskola för att meddela om förseningen. Någon surfar på VR:s trafikinformationssidor för att ta fram fakta. En tar initiativ till att beställa en taxi och samlar ihop folk som ska åt samma håll. Somliga sjunker in i väntan och tänker att det löser sig någon gång. Den riktigt utsiktslösa klottrar på inredningen i väntrummet.
Den utdragna beredningen av vård- och landskapsreformen har försatt stora delar av det offentliga Finland i ett väntrumsläge. Ju längre tillvaron i väntrummet drar ut, desto större blir frustrationen och desto mer växer frestelsen att samla ihop gänget och beställa en taxi.
Tiden är en konstig storhet. På många sätt är mer tid precis vad reformen vad behöver. Den tid som avsatts för att besluta om, bereda och verkställa en så omfattande reform är ytterst knappt tilltagen.
Men väntrumstid är inte som annan tid. Den är tom och icke-produktiv. Paniklösningar som uppfinns i väntrummet kan med facit i hand visa sig vara mindre lyckade. Det har hänt att de som hade tålamod att vänta på tåget kom snabbare fram än de som tog saken i egna händer och beställde en taxi.
Kommunerna har under några år levt i ett läge där den stora planen är att de ska överlåta ansvaret för social- och hälsovården till landskapen, men där de lagar i stöd av vilka ansvaret ska överföras inte ännu är godkända.
Inslaget av alternativ aktivitet har ökat ju längre processen dragit ut. Några kommuner har använt sig av den makt de ännu har, till exempel genom att sälja vårdfastigheter eller vårdverksamhet till privata vårdbolag. Helsingfors stad under ledning av borgmästare Jan Vapaavuori leder en proteströrelse vars syfte är att få regeringen att ännu backa från sina reformplaner.
De flesta som har med kommunerna och andra berörda aktörer att göra, kan rapportera om att cynismen, frustrationen och rädslan växer ju längre det osäkra läget fortsätter. I höstas gjorde jag och några kolleger en enkätundersökning till kommunala politiker och tjänstemän om hur förberedelserna för reformen framskrider lokalt. När jag öppnade filen med enkätsvaren för första gången studsade jag till inför tonen i de öppna svaren.
Lång erfarenhet av motsvarande undersökningar har lärt mig att kommunala företrädare ofta förhåller sig kritiskt till statens reformiver, men aldrig tidigare har jag sett ett lika stort inslag av cynisk uppgivenhet. På frågan om när det första landskapsvalet borde hållas var det någon som svarade: ”Aldrig, eller i så fall först på 3000-talet”.
Kritik är en i grunden konstruktiv samhällskraft. Cynism, misstro och uppgivenhet är det inte. Om och när vård- och landskapsreformen verkligen blir av behöver ansvariga politiker på nationell nivå ha en plan för hur de ska återställa framtidstron hos de beslutsfattare, tjänstemän och anställda som tappat motivationen medan de suttit i väntrummet.
Siv Sandberg
ÅA-forskare i offentlig förvaltning

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln