Den stora pågående picknicken
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Just nu pågår en jättestor kollektiv picknick i landet, då årets abiturienter sitter i allehanda gymnastiksalar och äter medhavd matsäck flera dagar i veckan.
Det är nötter och termosar med kaffe, smörgåsar, yoghurt, frukt, godis, choklad och pastasallad.
Den stora picknicken går också under namnet studentskrivningarna.
Och hörni abir, med all respekt – jag vet att ni inte bara äter, utan att ni skriver i ert anletes svett och försöker hinna med så mycket som möjligt medan klockan tickar.
För över trettio år sedan var det en viss sorts choklad med mintsmak som bar igenom långa skrivningsdagar, minns jag.
Även om vi på den tiden fick varm lunch, som serverades ur en matvagn.
Låt mig bli jättejobbig och minnas lite till om hur det var när jag skrev mina studentskrivningar.
Jag hade en sådan osannolik tur att det fanns en rubrik om Astrid Lindgren när det gällde den ena modersmålsuppsatsen.
Henne om någon kunde jag skriva om.
Och som jag skrev.
På den tiden fanns det ingen läskompetens och ingen skrivkompetens i modersmålet.
Det fanns två uppsatser som skulle skrivas.
Det var till och med roligt att skriva uppsats.
På den tiden skrev man tyska och franska på samma dag.
Ett språk på förmiddagen, ett annat på eftermiddagen efter lunch.
Det gick åt mycket mintchoklad de där dagarna.
Realprovet med alla sina ämnen skulle skrivas på en dag.
En fråga om Martin Luthers teser som spikades upp på kyrkporten blev min räddning, trots att jag inte hade pluggat religion inför skrivningarna.
Men jag minns att jag bedömde att jag trots allt kunde skriva mer om den än om de andra frågorna som fanns kvar i de ämnen som jag hade läst, när en fråga återstod av de som borde besvaras.
Det är mänskligare i dag när man skriver ett realämne åt gången.
Men det kanske kräver mera mellanmål?
Jag minns också att det fanns en förpackning med bindor framme hos den övervakande läraren.
De var flera centimeter tjocka och det gick rykten om att samma förpackning hade funnits med sedan forntiden, då engångsbindorna lanserades.
Samma förpackning räckte år efter år eftersom ingen täcktes ta en, ens vid eventuellt behov.
I övrigt minns jag känslan av koncentration.
Hur påtagligt tyst det var i den stora gymnastiksalen full av människor, som satt med nedböjda huvuden och skrev.
Med blyerts.
På rutiga konceptpapper.
Lycka till, alla ni som skriver just nu!
Om trettio år är det bara udda detaljer som ni kommer ihåg.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.