Stefan Holmström 20.06.2019 04:00

Det finns de som säger att det finns en lömsk sanning bakom alla felbudgeterade offentliga projekt. Orsaken lär vara att utgångsläget – då beslut fattas – är att alla egentligen vet att kostnaderna kommer att bli mycket högre.
Varför? Svaret är cyniskt. Om politiker skulle tvingas fatta beslut med de verkliga prisen, skulle de inte täckas göra det.
Därför är det lättare att säga ja till en investering på orealistiska X euro. Senare kan man höja slutsumman, så många gånger det behövs. Man kan ju inte stoppa något som redan startats.
Somliga säger att vi finländare rentav borde vara nöjda med nuläget. Våra projektförseningar och ekonomiska fiaskon lär inte vara så illa då de jämförs med storsatsningar i övriga Europa. Men det gör ju inte en direkt gladare.
Men … finns det då lyckade exempel? Sådana som tyder på att den dystra teorin inte skulle hålla streck?
Visst. Ett sådant är Suomi.fi-tjänsten, som förenklar och underlättar medborgarnas, företagens och samfundens myndighetskommunikation. Budget och tidtabell höll.Och det är precis lika svårt att bygga IT som att bygga av betong och stål.
”Programmet anses ha varit framgångsrikt bland annat i fråga om realistiska målsättningar, tidsplanen och resurserna”, kan man läsa på Befolkningsregistercentralens sajt.
frågan om realistiska målsättningar, tidsplaner och resurser är högaktuella i och med att Åbo gör sig redo för nästa storprojekt, alla visitkorts visitkort. Ferry Terminal Turku, som den kallas, den gemensamma terminalen för Tallink Silja och Viking Line.
Kostnaderna för samprojektet beräknas till 45 miljoner euro.
Det är mycket för en terminal, eller så inte … egentligen känns det väl inte alls dyrt?
Kan vi verkligen få en helt ny terminal för en summa som är mindre än priset för tre Logomo-fotgängarbroar?
Hur var det nu med realismen?
En större fråga än priset är kanske ändå den om hur bra terminalen och hela området blir, eftersom det handlar om en av de mest extrema trafikmiljöerna i Åbo.
Variationerna i trafikmängderna gör uppgiften svår. Upplägget ska fungera för de värsta rusningarna men för det mesta stå helt öde. En vanlig vardag kan man spatsera omkring vid de nuvarande terminalerna och känna sig som Will Smith i den döda staden i den postapokalyptiska science fiction-skräckfilmen ”I Am legend”.
Allra först några önskemål om detaljer som berör vissa målgrupper. Ta med (alla) taxiföretagare då taxistationsområdet ritas upp. Det som byggs ska vara byggt enligt den nya fria taximarknadens regler. Bilar ska inte tvings köa, preja andra eller backa då de plockar upp kunder och ska åka iväg.
En annan målgrupp är bussbolagen. Se till att deras representanter är med och ritar upp vettiga rutter. En tredje snabbt växande grupp är de som har svårt att röra sig. De ska få vara med för att garantera människovärdiga lösningar för en kraftigt växande målgrupp.
De här gruppernas input ska inte tacklas med en trevlig workshop-eftermiddag som avslutas med ”Tack för era synpunkter, vi ska komma ihåg dem”.
Det här kan låta som självklarheter, men är inte det. Folk vill vara med i processer. I fråga om den nya terminalen handlar det om så mycket mer än en byggnad. Det handlar om en viktig del av en kryssningsupplevelse.
Tänk bara på hur många som ville föreslå ett namn åt Viking Lines nya fartyg eller hitta på en maskot åt Tallink Silja. Varför inte engagera helt vanliga människor att på olika sätt delta i terminalprojektet och de omkringliggande kvarteren? Går det att exempelvis utnyttja Miljöministeriets Harava-tjänst som är ämnad för ”intelligenta städer”? Allt detta i kombination med övrig stor öppenhet om hur allt avancerar.
Det handlar också om förtroende. Åbo stad har lite väl många satsningar som landat på minuskontot. Man kan bara skämta bort en viss mängd floppar, men terminalen är alla visitkorts visitkort. I bästa fall kan mer insyn och ökad delaktighet kanske leda till att kostnaderna också hålls i styr.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln