TEATER: Den modiga grisen Babe, som tänker nytt och stort, etablerar också definitivt dockteaterkonsten på Åbos största scen
Hundvalparna är sålda och vallhunden Fly är ensam igen, men en liten gris behöver en mamma. Merja Pöyhönen sköter grisens roll och Minna Hämäläinen hundens i Stadsteaterns ”Babe, urhea possu”. Foto: Otto-Ville Väätäinen
Den lilla modiga grisen Babe har många sett på bio och blivit charmerade av. Griskultingen väcker sympati. Den är lekkamrat och kan väcka moderskänslor. Det finns också en mammagestalt i berättelsen: vallhunden Fly tar hand om lilla grisen.
Nu gestaltas Babe, och bondgården där hon bor, på Stadsteaterns stora scen. Pjäsen av David Wood är baserad på Dick King-Smiths bok ”The Sheep-Pig”. King-Smith skrev många kluriga djurhistorier, men det är Babe som gjort honom känd.
När pjäsversionen först hade premiär var grisen en kostymerad människa. Fårskocken och hundvalparna som är viktiga kollektiv i föreställningen gjordes av barn. På Stadsteatern kombinerar man människoroller och dockor. Babe gör entré i behändigt grisformat – naturlig storlek ur grisens synvinkel – och har en förare som sköter rörelserna och replikerna
Pjäsen börjar med en scen från vallhundarnas Grand Prix, där är Babe anmäld som deltagare. Men innan loppet körs fryser man ögonblicket och berättelsen backar för att rekapitulera vägen dit.
Det är en enkel och beprövad berättarstil, på gott och ont. Storyn får en tydlig linje, men berättarrösten blir ibland dominerande. Det kunde också vara underbart att själv få upptäcka vad som sker på scenen utan att någon samtidigt talade om det.
Tuppen (Aaro Wichmann) och Kalkonen (Ulla Koivuranta) får också vara med på ett hörn. Foto: Otto-Ville Väätäinen
Djuren på Hoggets farm är härliga, mest plats tar givetvis fårahjorden, som består av både kostymerade tvåbeningar och dockor – de blir ett enda myller, och när de mot slutet av pjäsen förhandlar med vallhunden inför den stundande tävlingen, uttalar de sig också gemensamt som hjord, alla med sin röst, men som en enda. Det är stiligt.
De andra djuren är inte så mycket involverade i handlingen, ändå inte perifera, de hör ju till gården. Ankorna är elegant gestaltade, själva dockorna går på hjul och de kuskas energiskt fram av sina förare, som styr uppmärksamheten mot djurgestalten, men också lite till framförandet. Hur man gör, hur man leker fram scenerna, det ska också synas lite.
Vissa av djuren uppträder inte i dockgestalt, skådespelaren går helt in i kostymen hos vallhunden Fly (Minna Hämäläinen), Tuppen (Aaro Wichmann) eller Kalkonen (Ulla Koivuranta). Tuppens benföring är suverän, gärna hade man tagit del av fler sådana små visuella läckerbitar, men berättelsen skyndar vidare.
Storyn börjar och slutar förstås med grisen, som är både identifikationsobjekt och en allmän fingervisning om att det alltid går att tänka i nya spår. Finns ett par gester i föreställningen där detta blir lite väl tydligt, men grisen själv är bara energi och glädje.
Grisens roll har repeterats av Sirpa Järvenpää, men efter skada måste hon temporärt dra sig tillbaka och på premiären fördes grisen av Merja Pöyhönen, dockteaterkonstnär med stor erfarenhet. De kommer att dela på föreställningarna framöver. Att vara Babe, som är nästan oavbrutet på scenen kräver inte bara en suverän precision i dockarbetet utan också en grym kondition.
Skådespelare och dockor gör ett myllrande intryck, agerar vid behov som en enda individ. Foto: Otto-Ville Väätäinen
Grisen Babe visar också med all önskvärd klarhet att man kan göra saker på sitt eget vis. Babe inför en helt ny typ av ledarskap, vallar på sitt eget sätt. Det går stick i stäv med vallhundens inrotade idéer, men hunden Fly stöttar senare sin nya protegé helhjärtat.
Det här kan vara föreställningens höjdpunkt för den lite vuxnare publiken. De yngre jublar mest när Babe jagar ett par boskapstjuvar på flykten – liten och modig vinner över skurkaktig större. Ett mer entydigt skrämmande inslag finns också. När de svarta vilda hundarna med lysande elaka ögon smyger in kan inte ens den modigaste lilla gris försvara fårflocken.
Själva vallningstävlingen är fint arrangerad. Då kommer Jani Uljas scenografi, som påminner om ett bilderboksuppslag, riktigt till sin rätt. Långt bort i den gröna fonden ser man pyttesmå lammdockor lubba på. Det är teatermässigt sofistikerat och humoristiskt.
Den mer robusta värmen får bäras av bonden Hogget, Stefan Karlsson, och hans fru, Riitta Salminen. Tuomas Lampinen, vars dräkter är avgörande för karaktärerna, ofta också på ett finstilt vis, har klätt bonden och bondmoran i varsin storts rutig tweed.
Rutigheten kan signalera människornas pragmatism, en viss fyrkantig okänslighet också. Men det är ju samtidigt de som förändrar sig mest. Från att ha planerat steka Babes bakdelar till jul eller påsk tar de grisen till sitt hjärta och behandlar henne som en i familjen.
Helheten med dockor som självklart scenelement berättar också något om teaterläget. 2019 måtte vara året då Åbo som föregångaren inom dockteaterkonsten definitivt medvetandegörs för den breda publiken. Den här säsongen är dockor och dockteaterkonstnärer i fokus på stadens huvudscener, den finska och den svenska.
Babe – urhea possu (Babe, den modiga lilla grisen)
av David Wood efter Dick King-Smiths bok
Översättning: Pauliina Hulkko
Tonsättning: Barnaby Race
Regi: Milko Lehto
Dockregi: Timo Väntsi
Koreografi: Ulriikka Heikinheimo
Scenografi: Jani Uljas
Dräkter: Tuomas Lampinen
Dockdesign: Heini Maaranen
Ljusdesign: Mika Randell
Ljuddesign: Eero Auvinen
I rollerna: Sirpa Järvenpää/Merja Pöyhönen, Minna Hämäläinen, Stefan Karlsson, Riitta Salminen, Ulla Koivuranta, Markus Ilkka Uolevi, Pauliina Saarinen, Aaro Wichmann, Pia Kalenius, Anna-Kaisa Kuisma, Ulriikka Heikinheimo/Elina Ruti, Helena Puukka
Premiär på Stadsteaterns stora scen 15.11.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.