Den här tiden på året: "Jag ska bli vuxen och stå ut med nylonstrumpor"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En helt vanlig tisdag bär hon klackskor, klänning, örhängen och läppstift.
Vi brukar träffas då och då för lunch eller en kopp kaffe och medan jag kommer flåsande med håret på ända, seglar hon in med självklar elegans. Eller egentligen brukar hon redan stå där och vänta på mig, lugn och sansad, men likväl elegant.
Efteråt brukar jag tänka att jag ska bli lite mera som hon.
Jag ska bli vuxen och stå ut med nylonstrumpor. Jag ska öva mig i att ha också annat än jeans och ylletröja utan att känna mig som en pyntad julgran. Jag ska inte ha så förfärligt bråttom hela tiden och jag ska sluta vara rädd för att åka hiss.
Ett nytt år är nära nu och allt känns igen möjligt.
Damtidningarna tipsar om matchande basplagg man ska ha i sin garderob. Basplagg som man sedan bara piffar upp med matchande accessoarer och en snyggare kavaj när man går till cocktailpartyt efter jobbet. Man ska se till att ha läppstift i olika färger i handväskan och en scarf som lyser upp.
Men i min handväska finns bara skrynkliga lappar, kvitton och värktabletter som lossnat från sina förpackningar. I garderoben finns det nog basplagg men jag är inte så säker på att de matchar och jag har nog aldrig varit på cocktailparty tror jag.
Är det möjligt att förändras och hur känns det då?
Tänker på det här då jag åker hiss en dag. Ja, jag åker hiss fast jag är rädd och inte gillar det. Det är inte så här jag har föreställt mig att det är att åka hiss ”sen när man slutat vara rädd för att åka hiss”. Jag fortsätter ju vara jag, bara lite mindre rädd.
Med bara några dagar kvar till ett nytt år närmar vi oss våra mentala altaren och biktar oss och vi som är halvfärdiga har många synder att bli kvitt: Godiset, lättjan, rödvinsglaset, humöret.
Jag försöker komma i håg att otillräcklighetens träsk är bottenlöst och att ”perfekt” är en chimär och att det bara är strävan efter ”perfekt” som är möjlig, men att den stävan kan vara livsfarlig.
Den breder lätt ut sig och stryper med sina långa tentakler också halvfärdiga äkta hälfter och vänner, halvfärdiga arbetsplatser och en halvfärdig värld.
Så just nu tänker jag på året som gått. På allt som var bra, som trots allt lyckades, som inte alls blev som jag hade tänkt – men som blev bättre, på skratt i värsta jobbkaos, på barn som tagit stora kliv ut i vuxenvärlden, på utflykter i skogen och kaffe på bryggan.
Nästa år lovar jag att ens en gång vara den som står och väntar på min eleganta väninna. Som nyårslöfte må det räcka.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.