Den fjärde krigsjulen i rad – den första i ett självständigt Finland – präglas av livsmedelsbrist och skyhöga priser på konsumtionsvaror.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Fredagen den 7 december 1917 ordnas i Åbo en medborgarfest som fyller brandkårshuset till sin bredd. Anledningen till den på kort varsel sammankallade festen är att Finlands lantdag föregående dag har godtagit senatens självständighetsförklaring.
På festen hyllar fosterländskt sinnade talare befrielsen från ryskt förtryck och efterlyser enighet och lugn. Talen varvas med musik – Finlandia, Vårt land och Björneborgarnas marsch – verk som ännu hundra år senare spelas på den dag som år 1919 börjar firas som den unga republikens självständighetsdag.
Ett antal medborgarorganisationer uppmanar Åboborna att uppmärksamma dagen med att flagga med den flagga ”som står till buds”. Ännu råder ingen enighet om vilken av flera alternativ som ska bli det självständiga Finlands symbol: den rödgula-, den blåvita- eller lejonflaggan.
Trots att proklamationen högtidlighålls finns i själva verket få anledningar att fira. Ute i världen fortgår kriget, och Rysslands framtid efter bolsjevikernas revolution i början av november är oviss. I Finland har de interna motsättningarna eskalerat under årets lopp, och ordningsmaktens upplösning hade försatt landet i ett kaotiskt tillstånd.
Åbo har sjudit hela året, och stadens administration är lamslagen sedan den storstrejk som följde efter bolsjevikernas maktövertagande i Ryssland. En ”revolutionär kommitté” håller länets guvernör K. J. M. Collan och stadens polismästare Oskar Nikander häktade och hindrar hovrätten, rådstugurätten och magistraten från att sammanträda. Länsstyrelsen, poliskammaren och livsmedelsnämnden är utslagna, och livsmedelsbristen är akut.
Samma dag som lantdagen antar självständighetsförklaringen i Helsingfors tillfångatar metallarbetarna på Åbo-varvet Andrée & Rosenqvist varvets ägare. Konflikten handlar om de löneförhöjningar som arbetarna har ställt krav på.
Ingen vet ännu att situationen mindre än två månader senare ska utmynna i regelrätt krig, men många uttrycker sin oro över den tilltagande oredan. I tidningsartiklar efterlyser skribenter lugn och besinning.
Ett land som nyss har förklarat sig självständigt behöver enhet och samling, men ur vårt efterhandsperspektiv vet vi att det stadium där en försoning var möjlig redan var passerat. Som ett olycksbådande tecken flankeras senatens högtidliga självständighetsproklamation i Åbo Underrättelser den 7 december på båda sidor av artiklar som varnar för den eskalerande konflikten. ”Slut med våldsdåden!” – en uppmaning som ska visa sig vara verkningslös.
Oroligheterna kulminerar den 15–18 december, då regelrätta upplopp bryter ut i Åbo efter att den milis som arbetarrörelsen hade utsett till ordningens väktare går i strejk. Ett femtiotal affärslokaler i centrum plundras och ”osäkerheten i staden är större än någonsin”.
Samtidigt – mitt i kaoset – en strävan efter den normalitet och den vardag de flesta trots allt önskar sig. På Konstmuseet en utställning med Willy Baer, tyskfödd konstnär bosatt i Åbo som är känd för sina glasmålningar i jugendstil i bland annat Mikaelskyrkan och Hamburger Börs. Soaréer och teaterföreställningar erbjuder stadsborna underhållning och Åbo frimärkssamlarförening återupptar verksamheten efter en paus.
December är också månaden då man förbereder sig för julfirande. Den fjärde krigsjulen i rad – den första i ett självständigt Finland – präglas av livsmedelsbrist och skyhöga priser på konsumtionsvaror. Trots det fylls tidningsspalterna med reklam som upplyser läsarna om var de perfekta julgåvorna kan inhandlas. Prokuristen på varuhuset Axel Wiklund tillstår i en tidningsintervju att det pågående kriget begränsar utbudet på importvaror, men rekommenderar att konsumenterna i stället ger den inhemska produktionen sitt stöd.
För de ekonomiskt mindre bemedlade handlar julen 1917 om överlevnad snarare än om konsumtion. Bristen på arbete och de höga prisen på livsmedel gör att stadens fattiga står inför en helg som år ”glädjelösare än på länge, eller rentav en nödens jul”.
Det finns röster som vädjar till humaniteten, som pastor K. V. Lehtonen på Stadsmissionen som uppmanar de välbärgade att ge de fattiga en handräckning. I en situation där en del stadsbor riskerade att lida av svält uttrycker han en förhoppning om att folket inte ska låta de prövningar landet står inför ”förbittra vårt sinne, så att hjärtat tillslutes för den armes nöd”.
En månad efter jul har Finland ändå glidit in i ett blodigt och traumatiserande inbördeskrig, vars efterdyningar kommer att prägla hela mellankrigstiden. Ännu dagen efter självständighetsförklaringen hade en skribent i Åbo Underrättelser hoppats att en försoning var möjlig: ”sunda förnuftet bjuder oss att ej i detta ögonblick upplösas i en stridig flock, lik en hop vargar, som att äta upp varandra.”
I december 1917 hade splittringen dock drivits för långt för att göra förnuftets seger möjlig.
Johanna Wassholm
Forskare i historia vid Åbo Akademi, Åbo
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.