Den empiriska nyttan av uppgiften om hur man hoppat femsteg i femman och åttan är obefintlig
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Avsikten med systemet är att uppmuntra till eget ansvarstagande för att upprätthålla den fysiska funktionsförmågan.”
Så formuleras syftet med det så kallade Move-konditionstestet. Visst låter det fint.
Jag undrar ändå hur ett barn i femman eller åttan uppmuntras av ett engångstest med grenar som väl inte annars upprepas eller över huvud taget tillämpas i skolgymnastiken?
På individnivå – jag, barnet – finns ingen egentlig glädje av data som samlas in. Ok, man kan jämföra med klasskompisar, men det går ju också att göra då det gäller alla andra prestationer i gymnastiken.
Jag passar sämre än Nicke i fotboll, hoppar tresteg bättre än Petski, bara Magge kan stöta kula bättre än jag – och så orienterar jag nästan bäst av alla i klassen. Och i basket är jag skräp.
Ungefär så kan jag sammanfatta min gymnastikhistoria från grundskolan, helt utan Move-data. Volleyboll, på fritiden, gick också bra. Det var alltid fulla lag och flera bytesspelare då vi sommartid spelade volleyboll nära Strömma kanal, nedanför Lammervos gård. Kväll efter kväll, alltid dök det upp folk.
Jag vet inte riktigt vilken nytta eller glädje jag skulle haft av ett Move-test. Det är inte så att jag inspireras till att hoppa och skutta, som till takterna av Reel 2 Reals ”I Like to Move It, Move It.
Den empiriska nyttan av att veta hur man hoppat femsteg i femman och åttan är obefintlig, eftersom det händer en del då det gäller de fysikaliska parametrarna. Själv förvandlades jag från en smårund säl till ett skrangelbent slater, men gymnastiken var lika mycket glädje och plåga i både femman och åttan.
Jag fick också uppleva en brokig skara gymnastiklärare. En av dem ordnade faktiskt ett riktigt prov för oss. Man skulle känna igen lokala idrottare, räkna upp idrottsföreningar och … ja, resten minns jag inte.
Det intressanta var att jag huxflux blev intresserad av kärnan i detta nuvarande Move – ”eget ansvarstagande för att upprätthålla den fysiska funktionsförmågan” – först då jag blev kvitt skolgymnastiken. Det var jäkla omotiverande att i skolan med nöd och näppe klara Cooperkravets 2 400 meter, men några år senare sprang jag 3 100 i milin, utan att det kändes så värst märkvärdigt.
Vad är poängen? Med Move, alltså. Som svar godkänner jag inte den här kolumnens första mening: ” Avsikten med systemet …”
Jag tror att gymnastiklärare kunde använda sin tid bättre. För gymnastiken är väl till för barnen, inte för systemet?
Stefan Holmström
Journalist på ÅU
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.