Den bästa tiden är nu
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det bästa har precis börjat.
För en dryg vecka sedan bubblade det bara under ytan ännu, man kunde känna aningar i luften men det lät sig ändå vänta lite till.
Men nu är den här.
Den absolut bästa tiden (om man inte är pollenallergiker, vill säga) har precis inletts och är här för att förnöja våra liv åtminstone ända fram till slutet av juni.
Jag talar naturligtvis om försommaren.
Denna ljuva tid på året då allting fullkomligt exploderar av dofter, smaker och grönska. Då äppelträden blommar, rabarbern frodas och sommarregnen ännu är mysiga.
Det är skolavslutningarnas, dimissionernas och firandets tid. Man står mellan hägg och syren och hela tillvaron är som balsam för själen.
Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, och nej då vill man inget annat än låta sig baddas i maskrosor och aspfrö.
Därför är det kanske inte så konstigt att försommaren dessutom kommer undan med det mesta, enbart tack vare sin egen ljuvlighet.
En förbiflygande geting får ett leende istället för en vaksam blick. En orm betraktas med uppriktig nyfikenhet, det var ju så länge sedan sist. Måsarnas skrik är en välkommen guldkant på tillvaron.
Ingen förväntar sig något av den här tiden och därför blir man också så hopplöst lycklig över det lilla man får. Det som man under vintern har glömt att naturen kan frambringa.
Hur ska då högsommaren kunna utmana denna försommarens förträffliga prakt? Det raka svaret är: det kan den inte heller.
Istället står den alldeles chanslös inför denna period av fullkomlig behaglighet.
För efter midsommar händer plötsligt något.
Dofterna börjar avta. Den intensiva grönskan bleknar. Rabarbern är skördad och de bästa blomstren har tackat för sig.
Det som blir kvar intensifieras visserligen, men är inte längre riktigt lika trevligt.
Måsarna kan gärna hålla sig undan. Insektsurret är plötsligt väldigt ljudligt och pågår dygnet runt. Samtidigt bildar värmen en hinna av konstant svettighet på kroppen, men det går inte att simma eftersom de blågröna algerna gosar i vattnet.
Högsommaren ramlar pladask på näsa.
Jag överdriver naturligtvis. Kanske inte försommarens glans, men nog högsommaren som en besvikelse.
Det här är inte bara ett ode till tiden innan midsommar, utan också en påminnelse om att njuta av den.
Sommaren blir nog lite längre då man kommer ihåg att uppskatta de gröna veckorna i juni också.
Det ska jag försöka tänka lite extra på just nu.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.