Demokraternas segrar och nederlag
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förenta staterna har ett lite underligt valsystem.
Underligast blir systemet i samband med presidentvalen och mera underligt förefaller det bli. På den tiden när jag ännu försökte förbereda mig för förväntade ”Vi som vet mest”-tävlingar gick jag pliktskyldigt igenom valresultat från amerikanska presidentval.
En av knoppfrågorna handlade då om vilka amerikanska presidenter som valts utan att ha majoriteten av väljarna bakom sig. Det är en lång historia som börjar 1824 när John Quincy Adams valdes till president, trots att han hade fått betydligt färre röster än Andrew Jackson. Jackson fick sin revansch fem år senare.
Följande folkliga nederlag kom 1876 när Rutherford B. Hayes valdes efter en veritabel kohandel. Förloraren Samuel J. Tilden hade en majoritet av rösterna, inte bara flera röster än vinnaren Hayes.
Följande underlighet inträffade 1888 när den sittande presidenten Grover Cleveland trots ett övertag i fråga om röster i elektorsomröstningen, förlorade mot Benjamin Harrison.
Sen gick det över 100 år till den nästan klassiska ”hanging chad”-rösträkningen i Florida under den stora uppgörelsen mellan George W. Bush (av sin far lekfullt kallad Quincy med en hänvisning till en tidigare presidentson vald till president) och Al Gore.
Följande fall är Donald Trump. Det hänger ihop med uppdelningen i det amerikanska samhället och kan därför bli ett mera bestående fenomen.
Men det finns andra underligheter. I kommentarerna kring mellanvalet fanns det nästan i alla tidningar lite snusförnuftiga kommentarer om att ”demokraternas blåa våg bara blev ett plask”. Den som hade studerat lite mera ingående hur valet till Förenta staternas senat fungerar, hade kanske inte blivit lika överraskad.
Varför?
En senators valperiod är sex år och systemet bygger på att en tredjedel av senatens medlemmar väljs vartannat år.
Det betyder att ett betydligt större antal demokratiska senatorsplatser ibland är ”up for grabs”. I årets val var det demokratiska valframgångar 2006 och 2012, som lade grunden till att ett stort antal demokratiska senatorer i lite svåra stater nu var tvungna att sätta sina platser på spel.
Under de följande valen 2020 och 2022 är situationen helt omvänd. I vardera fallen är antalet republikanska senatorsplatser dubbelt större än antalet demokratplatser.
Det betyder att republikanerna ännu kan förlora stort samtidigt som Donald Trump ganska säkert blir omvald – utan att ha en folklig majoritet.
Skribenten är ledamot av Europaparlamentet (SFP)
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.