Stefan Holmström 13.12.2017 04:00

Delaktighetsseminariet den 5 december fyllde Café Tiljans sal på Åbo Svenska Teater, tematiskt lämpligt inför självständighetsdagen. Delaktighetens olika självständighetsdimensioner belystes under den tre timmar långa tillställningen: Allt från att få vara med och påverka till att överlag känna samspel med sin omgivning.
Delaktighet handlar om tillhörighet, en känsla av att få vara med. Tillhörighet handlar i sin tur för många på ett väldigt konkret plan om tillgänglighet, om möjligheterna att ta sig fram i samhället. Långa avstånd, höga trösklar, trappor och just nu också snöröjning, såklart.
Äldrerådet i Åbo har länge förespråkat att de som rör sig med rollator borde få stiga på stadsbussar genom mittdörren. Det skulle vara ett klart smidigare alternativ än att ta den krångliga vägen via föraren, betala biljett, och sedan försöka ta sig bakåt i bussen.
Nuvarande biljettpraxis är för många svagbenta så jobbig och otrygg att de ibland undviker att ta bussen. Dessa människors möjligheter att få vara med begränsas på ett mycket konkret sätt.
Förslaget om gratis buss för dem som rör sig med rollator har många år på nacken – femton, var det visst? Misstron har varit stark, sägs det. Eller har det kanske funnits för många starkbenta politiker och tjänstemän som har räknat med att det inte finns ett egentligt ”behov”?
Nu verkar vi i alla fall skönja en ljusning i den här rollatorfrågan. Kollektivtrafiknämnden för Åbo stadsregion ska ikväll diskutera ett möjligt experiment där personer med rollator skulle få åka gratis buss i bland annat i Åbo.
Tanken är att det här kunde bli möjligt under en försöksperiod, under vardagar klockan 9–13. Det här är för övrigt samma tid som seniorer redan nu kan få åka buss till rabatterat pris.
I förslaget till nämnden utesluts tekniska lösningar. Extra biljettapparater i mitten av bussarna skulle bli på tok för dyrt, det samma gäller någon form av fjärravläsning av biljetter. Sådana blir kanske möjliga den dag då biljettsystemen måste förnyas, eventuellt i samband med en större satsning på kollektivtrafiken.
Ett test med gratis buss för folk med rollator uppskattas minska biljettintäkterna med maximalt 30 000 euro per år, enligt förslaget. Det handlar alltså inte om några betydande summor, särskilt då vi beaktar den livskvalitetsförbättring det här trafikeexperimentet säkert kunde ge.
”Med experimentet stärks de äldres aktivitet och möjligheter att delta i samhällsverksamhet”, noteras i förslaget till kollektivtrafiknämnden.
Människor som behöver rollator kunde kanske rimligtvis få åka gratis buss också andra tider på dagen, men redan ett experiment skulle vara ett steg mot bättre kunskap om behovet – samt ett steg mot att skingra fördomar, kan vi hoppas. Det känns nämligen som om det finns en hel del skepticism då det gäller rollatorfolkets gratisbussar: Om utbrett missbruk märks under testets gång kan hela testet omprövas, sägs det.
Utbrett missbruk? Vad kan det vara?
Handlar det om en rädsla för att många friskbenta plötsligt skaffar en rollator för att åka gratis buss mellan klockan 9 och 13 vardagar? Eller en oro för att människor med rollatorer ställer till det med att åka ”för mycket ” buss?
Hur man än ser på det här är det verkligt svårt att tro att folk med friska ben skulle släpa med sig en rollator för att spara in någon euro under några få dagstimmar. Det går ju att ”fuska” och åka gratis redan nu genom att knuffa på en täckt, tom barnvagn. Kollar någon att det finns ett barn inuti?
De som oroar sig för en rollatorrusning i Åbonejden får säkert låna en sådan och testa hur ”lätt” det är att röra sig. Kanske det finns någon politiker eller tjänsteman som skulle vara redo att knuffa på en rollator några timmar en vardag: Först ta sig till hållplatsen, sedan stiga på en buss, kanske byta till en annan, och till slut tillbaka hem – eller något annat mål.
Efter ett sådant test inser vem som helst att en rollator ger frihet enbart åt dem som har svårt att röra sig.
Om vi närmar oss problemet ur ekonomisk synvinkel kan vi ställa följande fråga: Vad kostar det samhället om vi inte underlättar livet för dem som har svårt att röra sig? De känner utanförskap, deras kontakter till andra människor försvagas, deras självbild lider. Oberoende av hur gammal eller ung en människa är – hur stark eller svag – är det viktigt att få sin självständighet bekräftad: ”Hej, det här klarar jag själv!”
Dessutom: Hur riskabelt är det inte då en människa med rollator ska ta sig in genom den främre dörren och sedan rulla bakåt i bussen? Risken för att falla och stöta sig är så relevant att vilken ekonom som helst kan räkna ut en riskkalkyl som stöder ett beslut om ett experiment.
Det kan inte bli annat än ett enhälligt ja till ett test. På så vis får beslutsfattare och tjänstemän värdefull ny kunskap om människors behov, sådan kunskap som behövs för framtida beslut.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln