Decimalerna är viktiga men vi måste veta vad vi vill med äldrevården
Under slutet av sin mandatperiod har regeringen Sipilä tvingats ta ställning på ett sätt som tyder på att regeringspartierna febrilt kämpar för att komma på rätt sida av diskussionen.
Ändå undrar man: blir det någon vettig diskussion, eller blir det bara ett strategiskt positionerande?
Det är inte ovanligt att det månaderna innan val börjar spricka i de sömmar som dittills hållit ihop regeringen. Det är inte ovanligt att partier hoppar av regeringen, det har till och med hänt att regeringspartier röstar mot regeringens förslag.
I debatten om äldrevården ledde diskussionen om decimaler till att Samlingspartiet och Åbosonen, finansminister Petteri Orpo hamnade på fel sida.
Medan övriga partier, inklusive regeringskollegerna Blå framtid och Centern, var överens om att andelen vårdare per klienter på effektiverade serviceboenden måste skrivas in i lagen höll Orpo fast vid att det är lönlöst att tala om 0,5 eller 0,7 vårdare.
Behovet ska styra dimensioneringen av vårdare, var Orpos poäng.
Efter en rad förbryllande uttalanden verkar Samlingspartiet trots allt ha gått med på att 0,7 vårdare kan skrivas in i lagen. Familje- och omsorgsminister Annika Saarikko (C), också hon Åbobo, sa i tisdags att beredandet av en lagändring kunde inledas med omedelbar verkan.
Hur snabbt arbetet med ändringen kan framskrida är regeringen och oppositionspartierna oeniga om. Oppositionen talar om beslut i vår, regeringen påminner om att mycket annat pockar på riksdagens uppmärksamhet, inte minst social- och hälsovårdsreformen.
Frågan är om inte den hast med vilken lagändringen framskrider sist och slutligen är en sekundär diskussion?
Frågan är om inte regeringens och oppositionens skyndsamhet har mera med att inför valet i vår visa handlingskraft på enklast möjligaste sätt?
Naturligtvis är det så, att frågan om antalet vårdare på serviceboenden är central. En lagstadgad höjning betyder fler händer, fler händer betyder mera tid, mera tid betyder bättre omsorg.
Men Petteri Orpo har rätt när han säger att behovet ska styra äldrevården.
Hans skäl att säga så, och vad han avser, ska naturligtvis ifrågasättas. Orpos parti välkomnar trots allt marknadskrafter in i vårdbranschen. Samlingspartiet accepterar en logik som tolkar behovet av vård ur ett vinstperspektiv.
Vad vi menar är att behovet inte kan begränsas till en diskussion om hur många vårdare som ska finnas på en enhet.
Inför valet i vår behöver vi en ordentlig diskussion om vad Finland vill med äldrevården, hur vi ska nå dit och var gränsen går för det rimliga.
Social- och hälsovårdsreformen handlar om kostnader. Den handlar om att ett land med allt fler äldre måste satsa på rehabiliterande vård, på att utveckla hemvården och på att montera ner den institutionella vården – åtminstone i sin mest passiverande form – för att få ned kostnaderna.
Samtliga dessa delmoment kan ha goda utfall för många, inklusive för de äldre själva och för dem som har ansvaret att hålla utgifterna nere.
Det är säkert också möjligt att lagstadga bort en del risker, eller att med övervakning se till att kraven följs.
Men så länge diskussionen om behovet utgår från enbart från sådana ramar – hur vi ordnar vården, kostnader, lagar och så vidare – och inte från människan själv, så kommer diskussionen handla om hur människan ska anpassa sig efter systemet och inte tvärtom.
Därför har Orpo rätt, i vår tolkning av hans ställning: vi behöver en bred diskussion om äldre människors behov, som naturligtvis inkluderar dem själva, för att sedan se vad vi som nation är beredda att satsa för att möta de behoven.
Därför är frågan om hur snabbt lagändringen avancerar inte avgörande. Avgörande är att den föregås av en genuin diskussion om äldrevården, och att diskussionen formar vården.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.