BOKEN: De tunga ackorden bryter in när en vän går bort – saknaden måste få den plats den behöver
Den nya romanen famnar ett före och ett efter, efter ”Vonne och Marie”.
Det finns ämnen som är underrepresenterade i vår litteratur, som får åka snålskjuts på annat, på andra känslobeskrivningar. Det kan vara föräldrars saknad efter sina utflugna barn, sorgen efter bästa vännen som dog i förtid, en gammal människas saknad efter livssammanhang som vittrat sönder.
Allt det nämnda glimtar fram i Christel Sundqvists fjärde roman ”Nu spränger vi taket”. Och fokus är på Maries nästan livslånga vänskap med Vonne, som i berättelsens nuplan är svårt cancersjuk och ligger för döden. I minnessekvenser tar man del av deras gemensamma upplevelser, tonårslivet i den österbottniska småstaden.
Förra romanen hette ”Vonne och Marie” och hade just den här vänskapen som röd tråd och som förstärkare av den oro och kärlek som var ingången till skildringen av Maries familj och de låg- och högintensiva kriser den störtade in i, inte minst döttrarnas påfrestningar och psykiska ohälsa.
Den nya romanen famnar ett före och ett efter efter ”Vonne och Marie”. Döttrarna har sina egna liv någon annanstans, bara sonen Leo bor hemma. Den är berättad ur Maries synvinkel. Hon är fortfarande den extremt duktiga person vi lärt känna. Att det finns en aspekt av kompensation i hennes gränslösa kompetens är hon själv rätt väl på det klara med.
Bygger mycket på tillbakablickar
Berättelsen om henne har drag av bara-lite-till-litteraturen som skildrar kvinnor som tvingas – eller tvingar sig – att klara omänskligt stora beting. Heidi Hakala debuterade i höstas med en roman om en ung kvinna som blir utbränd, hennes bok hette just ”Bara lite till”. Hjälpen som först bjuds är sömntabletter, betablockerare, antidepressiver. Marie får sin beskärda del av dem.
Det är viktigt att sådant beskrivs och får röst i litteraturen. Men den nya romanen bygger mycket på tillbakablickar, minnen av uppväxt- och studieår då Vonne var den viktiga personen, tryggheten som familjen inte kunde ge. Christel Sundqvist är noga med att hålla skildringen på en vardagligt trovärdig realistisk nivå.
Allt vi skulle göra tillsammans. Christel Sundqvists fjärde roman återkommer till vännerna Vonne och Marie. Allt överskuggande är Vonnes förestående död, men den uppvällande sorgen interfolieras av konturskarpa bilder ur en livgivande vänskap. Foto: Linus Lindholm
Ibland känns skildringen som en följande handkamera – och man kan vara ganska säker på att läsare i dag kan ”översätta” läsningen till film. I skrift kan greppet ibland verka trevande och mångordigt, därför känns det desto mer när laddade ögonblick avger sin effekt som en rödvinsfläck på duken.
Så är det då tonåriga Marie hårdhjärtat frågar mamman varför inte tröjan hon ska ha i skolan är ren. Svaret ges av en kedjerökande arbetande alkoholisthustru som inte alltid har plats för värme för sin dotter. Sådant är som en kniv i läsaren.
En av höjdpunkterna är händelsekedjan som slutar med att Vonne och Marie bryter med ständiga kompisarna Kia och Lizzie. Det är en sekvens som innehåller bokens alla tonarter, snabbt återgivna.
Diskretare är en senare scen där Maris familj besöker den alltmer paranoida gamla faster Sigrid, som påstår att konstiga saker händer och att grannarna vill manipulera henne från hemtorvan. Då ser Marie plötsligt ett par gestalter som smyger i hennes skog. De kan vara verkliga eller inte, men Marie och läsaren ser för ett ögonblick världen med Sigrids ögon. Bipersonerna är effektivt hanterade i romanen.
Effektivt inringas också stunderna av förändring, ögonblicken utan återvändo. En av höjdpunkterna är händelsekedjan som slutar med att Vonne och Marie bryter med ständiga kompisarna Kia och Lizzie. Det är en sekvens som innehåller bokens alla tonarter, snabbt återgivna. Här finns också våld och ett regelrätt övergrepp, det kommer plötsligt, den utsatta lägger det prompt bakom sig.
Skriven i ett nu – samtidigt ett oåterkalleligt efteråt
Men de tunga ackorden bryter in när Marie deltar i Vonnes sista tid. Det är perioder och tillstånd som världen inte tar mycket hänsyn till. En själsfrände går bort och tillvaron rasar, men världsliga åtaganden ska skötas ändå.
”Nu spränger vi taket” är en roman, men dess kärna, att bästisen dör i en svår sjukdom, hör till författarens självupplevda. Christel Sundqvist har berättat om det i intervjuer. Och det är möjligt att fiktionen sviker oss just inför döden, man kan uppnå en auktoritet i beskrivningen bara om man själv sett den.
Boken är skriven i ett nu som samtidigt är ett oåterkalleligt efteråt. När det blev för sent för allt man ville göra ihop. Kanske räcker det ibland bara att tala om det: resan till Italien, allt man ville skriva om. En del av materialet om de fiktiva flickornas vänskap har faktiskt kommit till i samarbete – och nu finns det i boken.
Christel Sundqvist skriver i allmänhet en prosa utan åthävor, också miljömässigt, men romanens avslutning placerar oss i ett snöigt vintrigt landskap, nästan bibliskt i sin karghet. Där är Marie ensam med ljudet av skidstavarna och sig själv. Sorgen får den plats den behöver.
Nu spränger vi taket
av Christel Sundqvist
Omslag Emma Strömberg
Marginal, 2018
202 s.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.