De tar ofta en fika på tyska i Åbo – "Dörrar stängs om man väljer bort språk i skolan"
Peggy Therman, Anne Ekholm, Jenni Vähäkainu, Timo Rantala och Staffan Högnäs snackar gärna tyska. Foto: Stefan Holmström
Det är ett pratglatt sällskap som samlas över en kopp te eller kaffe på kafé Rapido i varuhuset Wiklund.
– Hej, var har du varit hela sommaren?
Det frågar Staffan Högnäs då Timo Rantala dyker upp. Rantala har nyligen kommit hem från Tyskland, så den här kvällen bidrar han med inlägg om medeltida tyska trähus, läget inför delstatsvalet i Brandenburg och om hur det var att köra på Autobahn.
– Det var nog skönt att komma hem och får köra på våra tomma vägar.
Allt går på tyska under hela den en och en halv timme långa träffen. Om man stapplar är det alltid någon som hjälper med rätt ord. Ord på andra språk yttras endast i undantagsfall, för de behövs sällan.
– Der, das eller die är inte det viktigaste. Det viktiga är att prata, säger Peggy Therman.
Staffan Högnäs är något av en koordinator. Han brukar också ibland ge ett tema. Den här kvällen är ändå ÅU:s närvaro die große Überraschung.
– Då vi har ett givet tema svävar samtalen ändå iväg, säger Therman
Ibland gäller det att klura ut ord, inte googla dem. Språkbad är väl rimligtvis Sprachbad på tyska?
Trähus, Trump, böcker, filmer …
Den här kvällen blir det snack om akustik i trähus, Kakolafunikularen, nya böcker … nästan vad som helst. Högnäs tipsar om den tysk-österrikiska dramakomedifilm ”Mein Vater Toni Erdmann”. (Tiden för att se den på Yle Arenan har tyvärr gått ut).
Platsen, mitt i centrum, innebär att torgparkeringen berörs ofta.
– Ah, den är så onödig, suckar Anne Ekholm.
Putin och Trump får vara med på ett hörn.
– Men det är inte så att vi alltid snackar politik, påpekar Jenni Vähäkainu.
Vähäkainus intresse för tyska härstammar från skolan. Hon gillade språket så mycket att hon som ung åkte på utbyte till Österrike.
– Jag tillbringade nio månader som frivilligarbetare på en ungdomsbyrå i Dornbirn vid schweiziska gränsen.
Där tillämpade hon principen att det är bättre att ”bara prata” än att grubbla över ordval och böjningar. Grammatik ska inte vara ett hinder.
– De ord jag inte visste kunde jag säga på svenska och oftast förstod de andra mig.
Arbis är gemensamma nämnaren
Snackdeltagarnas bakgrund varierar stort, likaså åldern. Ibland får gänget sällskap av tyskalärarna på Åbo arbis, Oliver Dahlmann eller Elisabeth Eriksson.
Den gemensamma nämnaren är nämligen konversationskursen på Åbo arbis. Det var också den vägen de informella onsdagsträffarna startade för några år sedan, för att hålla igång snacket mellan arbisterminerna.
– Det var väl bara en onsdag som vi inte mötte i somras, säger Högnäs.
Ikväll är deltagarna fem, ofta är de fler. Som mest var man elva ifjol, minns Vähäkainu – då blev det två grupper.
Vähäkainu glädjer sig över hur människor med så olika bakgrund kan sammanstråla så här kring ett gemensamt intresse.
– Vi har en fin grupp, instämmer Therman.
Den som lyssnar kan lätt tro att sällskapet består tyska turister.
– En gång satt vi här och det kom en dam och frågade var vi bor? I Åbo, svarade jag. ”Ja ja, men på vilket hotell”, undrade hon, skrattar Therman.
Språk öppnar dörrar
Det som bekymrar onsdagsgänget är att unga allt oftare väljer bort språk i skolan.
– Det är lättare att lära sig språk som ung, säger Vähäkainu.
Men det är aldrig för sent, såklart, inflikar Högnäs.
– Tänk på alla invandrare som kommer hit och så bra lär sig finska, som är ett så svårt språk.
Inget fel på engelskan, men det inte bra att ett främmande språk har något av en ”total dominans”.
– Det är många dörrar som stängs då man väljer bort språk, säger Therman och tillägger:
– Med varje nytt språk får man fler vänner.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.