Krister Lindberg 28.06.2024 11:43

Banktjänstemannen som blev skådespelare (över fyrtio filmer) som blev filmregissör belönad med många Oscars och mycket pengar: Kevin Costner, född 1955. Han är betagen av den historiska vilda västern och dess indianer.

Hans ”Dansa med vargar” 1990 blev mot förmodan en succé och ”Open range” 2003 är ett riktigt bra och klokt västernepos. ”Horizon: An american saga” har han jobbat med sedan 1990-talet. Och satsat egna pengar; en förmögenhet; vilket betyder att ingen vågat eller behövt säga att nu räcker det, nu räcker det med grandios patos. ”Horizon: An american saga – chapter 1” är en sillsallad.

Filmen berättar om ett Amerika strax före inbördeskriget. Folk och fä drar västerut i tron att de lugnt kan ta för sig av ursprungsbefolkningens mark, jaktmarker eller heliga marker. Skapa en bättre framtid för sig själva. På bekostnad av tusentals oskyldiga liv.

Indianerna är av sämre sort, de är inte kristna, de är inte ens människor. Djur får man skjuta. I självförsvar. Och armén hjälper till, i försvaret. Myndigheterna betalar till och med dollar för svarta skalper. Inte bara mytologi, eller amerikanska myter.

Costners amerikanska saga är tänkt fyrdelad. Två kapitel är färdiga, ett tredje under inspelning, fyran planerad; summa tolv timmar.

De första tre timmarna är tålamodskrävande. Otroligt många karaktärer presenteras, eller egentligen visas upp och glöms bort. En berättelse kan än så länge inte skönjas. Episoder från flera platser och delstater samtidigt.

Personerna och episoderna är så många att få förmår lyfta fram flera än: Kevin Costner, som än så länge har en liten roll, är en kringflackande hjälte; en fåordig, maskulin och sexig (69-årig) revolverhjälte. Med en sin colt (som skapades för armén 1872) räddar han damer i nöd. A là John Wayne.

Det digitala fotot känns platt, landskapen brukar i sådana här filmer vara ståtligare och den pompösa musiken förtar skärpan.

Diffus dramaturgi och regi och personerna förblir bortglömda främlingar. Kapitel ett är en presentation, ett anslag. På tre timmar. Visst finns där intressanta glimtar, men de skymtar blott.

Marknadsföringen säger att framöver får ursprungsbefolkningen framföra sin syn på sagan. Costner säger någonstans att han i sin amerikanska fantasi ska visa kvinnornas historia.

Kvinnobilden i ettan är föga smickrande. Femtiotalets manliga blick. Smaklöst i dag. Historieskrivningen är heller inte nyskapande. Samma ”indianer och cowboys” som på John Fords tid.

Parallellerna till nutid haltar. Finns de? Invasioner i namn av självförsvar. Ibland understödda av utomstående intressen. Klassamhälle. Människohandel. Filmens (kinesiska) invandrare.

Det blir säkert bättre och tydligare i framtiden (kapitel 2 kommer i augusti). Det tar emot men det måste sägas: ettan är tråkig.

Krister Lindberg

Dela artikeln