Stefan Holmström 17.01.2022 05:00

Privat

Förhoppningsvis skulle allt fler Åbobor hitta Kuppis koloniträdgård och dess värdefulla atmosfär och flora. Det här önskar Ulla Erjala, Minna Hurme, Paulina Banauliker, Satu Repo och Rita Hongell.

När det har varit öppet hus på Åbodagar har det visat sig att många besökare faktiskt inte vetat att alla är välkomna.

– Jag brukar föra daghemsgrupper till koloniträdgården. Gemenskapen är så fin och vi blir alltid så varmt bemötta. Jag har också imponerats av öppenheten, hur folk tittar in hos varandra, säger Banauliker.

Hon är säker på att också barnen lär sig något av miljon och atmosfären.

– De som har en stuga representerar ett tvärsnitt genom samhället, där finns av alla yrkesgrupper, säger Hongell.

Hon har själv haft sin stuga så länge att det nu också är barnbarn som får njuta av den.

Privat

Koloniträdgården är en av få platser som är öppna för alla, säger de fem kvinnorna. Hit kommer också dömda som utför samhällstjänstgöring. Det finns också andra möjligheter, om bara Åbo stad skulle vara redo för en dialog.

– Man kunde se oss som en port till Åbo, säger Hurme.

– Det finns många andra portar vi kunde öppna, anser Hongell.

– Det viktiga är vad allt koloniträdgården kan bli, säger Banauliker.

Korta avtal är jobbiga

De fem hoppas att beslutsfattarna i Åbo skulle se vilken skattkista med traditionsväxter stadens äldsta koloniträdgård är. Det finns också ett samarbete med Åbo universitet och Naturresursinstitutet Luke. I fjol hittade forskare igen en mycket sällsynt äppelsort på området.

Det sätt som vissa lyfter fram negativa observationer gör Erjala sorgsen, som det att alla stugor inte är i skick.

– Det finns sådana men det beror ju på staden. Vem vågar sätta dem i fint skick då man bara för några år i taget vet om de får finnas kvar?

Privat

Om arrendeavtalet går ut är alla förpliktade att tömma sina kolonilotter, föra bort allt. Nyligen förlängdes avtalet till slutet av 2025.

– Det finns också äldre som kanske inte orkar eller så kan det handla om dödsbon, säger Hongell.

De fem kvinnorna hoppas att koloniträdgården kunde ses som ett kulturarv, en bit bevarad landsbygdsidyll för kommande generationer.

– Det är ju också charmigt med enkla stugor utan el. När min Porin Matti värms upp kan jag exempelvis vattna blommorna. Och visst är det skönt att jag kan cykla dit på fem minuter från jobbet, säger Erjala, som kallar kolonilotten sin ”baby”.

Privat

Ingen av de fem lockas av tanken att flytta till Korois. Det är där staden har tänkt grunda en ny koloniträdgård. Den platsen föreslogs faktiskt första gången för över 40 år sedan.

– På en ny plats startar man från noll, säger Erjala.

Att anlägga en trädgård tar tid. Jorden måste bearbetas, växter väljas och anpassas.

Repo är skeptisk till hur lämplig lerjorden vid Lillån i Korois kan vara.

Privat

Ulla Erjala pekar på hur också historia förstörs om den artrika koloniträdgården ska mejas ned.

– Det här har varit Åbo slotts gamla odlingar, så här finns många fina växter, exempelvis gamla örter. På min tomt har jag en sällsynt lökväxt. Jag är också alltid redo att ge en stickling om någon frågar.

Trädgårdsskötsel är jobbigt med korta arrendeavtal. Midsommarrosen eller schersminen borde skäras ned, men vad är poängen om man sedan aldrig får njuta av resultatet efter några år, frågar Erjala, som kallar den lilla trädgården ”baby”.

Annorlunda i andra städer

Åbo stad har en annorlunda syn på verksamheten än till exempel Helsingfors och Stockholm, säger Minna Hurme. Den svenska huvudstaden har talrika koloniträdgårdar, också centrala sådana.

– Andra städer marknadsför dem synligt. Om jag surfar för att få veta vad jag kan göra i Stockholm så hittar jag koloniträdgårdar. Vi noteras inte alls på samma sätt.

– I Tammerfors har de aldrig ens diskuterat möjligheten att lägga ned koloniträdgården Litukka, säger Erjala.

– När Borgå nyligen skulle grunda koloniträdgårdar hade de oss som exempel, tillägger Repo.

Privat

De fem kvinnorna utdömer också olika negativa påståenden som cirkulerar, som det att marken skulle vara förorenad. Om så skulle vara fallet skulle staden ha förbjudit stugägare att äta det som de odlar, anser de.

– Det är dessutom ju vi som har fört dit ren mylla i alla år, säger Hongell.

”Allt kan inte mätas i pengar”

Stadsmiljönämnden godkände i december förslaget till den nya generalplan som kan avgöra koloniträdgårdens öde. Beslutet var inte enhälligt, rösterna föll 8–6. Därför är det all anledning att fortsätta kämpa, säger Erjala, Hurme, Banauliker, Repo och Hongell.

Stadsstyrelsen får snart ärendet på sitt bord.

Stadens vilja att flytta koloniträdgården handlar om en generationsfråga, tror de fem.

– Unga ser på det här på ett annat sätt. Att utveckla en stad är inte bara att bygga hus, säger Repo.

Hongell tänker på Greta Thunberg. Unga förstår att kräva viktiga saker på ett nytt sätt.

Privat

Den primära orsaken till varför staden vill flytta är att platsen är värdefull. Stadens tomtchef Timo Laiho uppgav för ett par år sedan till Aamuset att prislappen för marken kunde vara 15–20 miljoner euro.

– Allt kan inte mätas i pengar, säger Urjala, dessutom ligger ju områdets värde i att det är öppet för alla.

Hurme anser att koloniträdgården är ett komplement till Kuppisparken och de så kallade svenskhusen.

– Varje vår fäller jag en tår när jag öppnar stugan och tänker på om det verkligen går så att jag har bara något år kvar där.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln