De hittade konstiga gropar i terrängen i Snappertuna – nu har de landets enda aktiva kolarplats
På Malmbacka i Snappertuna i Ekenäs kan man uppleva kolarlivet – en tradition som är mer eller mindre död på annat håll i Finland. Kolarskogen i Malmbacka är landets enda aktiva kolningsplats. På lördag och söndag firar man ett försenat 10-årsjubileum med kolarhelg och program.
Kristoffer NöjdDet är lite som att resa tillbaka i tiden till en nybyggarplats i den amerikanska västern när man kommer till Malmbacka. Här har Kita och Tom Österlund byggt upp, eller rättare sagt återuppbyggt, ett litet kolarsamhälle.
Familjen Österlund köpte Malmbacka 2008. År 2010 fick vi bekräftat att det finns kolbottnar på tomten.
– Forngården i Snappertuna hade en utställning om kolning i mila. Där nämndes groparna som skapas av milorna. Det finns tusentals kolbottnar i Nyland men vi hade inte förstått vad de var, säger Kita.
Faktum är att det inte är så lätt att känna igen en kolbotten. Det är vanligtvis en upphöjning i terrängen med gropar i en cirkel runtom.
Men paret Österlund blev intresserad av att utforska ämnet. I början jobbade man i tysthet för att ingen skulle skjuta ner de udda planerna direkt.
– Vi fick reda på att en mila skulle tändas i Skinnskatteberg i Sverige. Vi åkte dit, såg hur det gick till och sov i kolarkojor. Under kvällen blev vi bekanta med svenska kolargubbar och vi berättade för dem om våra planer.
Planerna blev verklighet. I fjol var det tioårsjubileum för Malmbacka stug- och kolarby.
Bruken slukade kol, kolet slukade ved
På Malmbacka vill man informera om en stor men bortglömd del av historien som i allra högsta grad berör oss som bor med brukssamhällen runt hörnet.
– Tjäran tas upp i historieböckerna men inte kolningen i samma mån. Det är lite nedtystat i Finland. I Sverige däremot har man låtit traditionen gå vidare, säger Kita.
En orsak till att man inte pratat så mycket om kolning kan vara att det var ett jobb som järnbruken påtvingade jordbrukarna. Utan kol fungerade inte bruken.
– Det användes mellan 7 000 och 15 000 kol per bruk årligen. Tänk hur mycket ved det behövdes för att göra det kolet, säger Tom.
– När skogen började ta slut i Sverige kom man hit, säger Kita.
Kristoffer NöjdUnder Malmbackas kolarhelg den 10–11 september kan man förutom bland annat musikunderhållning och marknad vara med om att tända en mila.
De första kolmilorna eldade man i stora gropar, sedan kom liggmilorna där klabbarna staplades vågrätt. Resmilorna blev populära på 1800-talet. Sedan kom kolugnarna som man fortfarande kan beskåda i Dalsbruk, till exempel.
På Malmbacka kolar man med 1,5 meters klabbar och den mila som ska tändas på lördag kl. 13 är mellan 13 och 14 kubikmeter i storlek. I resmilorna som användes på 1600–1900-talet kolade man ofta med tre meter långa klabbar i milorna som kunde vara upp till 100 kubikmeter.
Kolmilorna hade alltid kvinnonamn.
– Det sägs att det berodde på att de är oberäkneliga och heta av sig, säger Tom och ler.
I en resmila börjar man med att bygga en platt botten där pölkar (klabbar) placeras liggande i en solfjäderformation med en pölk i mitten, ”kungen” som pekar rakt upp. Om milan används flera gånger bildas det med tiden en bra botten av kol och tjära som kallas ”skorpa”.
Runt ”kungen” i mitten bygger man en triangelformad tändtrumma. Sedan börjar man rada stående pölkar runt ”kungen” med en liten lutning inåt. När man är klar med detta täcker man pölkarna med granris. Sedan stybbar man milan vilket betyder att man skyfflar kolstybb över den. Det är det som skapar groparna runt milan. Om det inte har funnits en mila på platsen förut får man täcka granriset med det jordmaterial som finns.
”Kolpengen” fungerade bara i bruken
Milan tänds uppifrån genom tändtrumman i mitten. Där fyller man på med mindre klabbar efter hand tills milan brinner och locket kan läggas på. Då milans volym minskar efter hand måste den klubbas så att den hålls tät. När allt har kolats ner till kol klubbas milan tät en sista gång för att sedan få svalna.
Det färdiga kolet fördes i så kallade kolryssar, det vill säga en korg av flätade spjälor, till bruken för att användas i masugnarna främst. Som betalning fick man en så kallad kolpeng, det vill säga brukets egen valuta som följaktligen bara kunde användas där.
Malmbacka säljer kol säckvis. Kolet som produceras i milan är ofta i större bitar än det man köper i affären och energivärdet är betydligt högre.
– Om man grillar med kol från en mila måste man prova sig fram och inte ha så bråttom, säger Kita.
Kristoffer NöjdFör kolargubbarna var det viktigt att ha regnskydd, mat och möjlighet att sova.
Därför byggde man enkla kolarkojor för kolarna att övernatta i. Man kolade ofta en mila i året. Det var en tre veckor lång process som vanligtvis motsvarade 100 dagsverken i arbetsinsats.
Under kolningen lagade man ofta kolarbullar med ett skal av deg med fläsk inuti som man sedan gräddade i eld. Det förkolnade ytterskalet skalades bort innan man åt bullen.
En något lyxigare version av dessa serveras på Malmbacka med lättsaltad bacon, lingonsylt och svagdricka (kotikalja).
På Malmbacka finns nio stycken kolarkojor och en kolarstuga som man kan övernatta i sommartid och i några även på vintern. De är mysigt inredda med eldstad, stearinljus och fällförsedda britsar. Närmast milan finns kolargubbens koja, placerad på tio meters avstånd från milan så som var kutym. Men kolargubbens koja hyrs vanligtvis inte ut till utomstående.
– Den här försöker vi hålla för oss själva, säger Kita och Tom.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.