”De här 214 personerna har frusit om örsnibbarna och patrullerat utanför affärer från tidiga lördagsmornar till sena vardagskvällar – för oss”
Även om det ännu hänger något enstaka bortglömt valplakat längs landsvägarna och ställningarna för valreklam har tömts, men inte ännu flyttats till sin förvaring på alla ställen, så är riksdagsvalet över för den här gången.
De invalda riksdagsledamöterna har lämnat in sina fullmakter, kvitterat ut sina jobbtelefoner och datorer, och de flesta partigrupper i riksdagen har valt sina ordförande.
Det är dags att kavla upp ärmarna, och börja jobba för finländarna.
Många kandidater och partier har ordnat valkaffen och tacktillställningar efter riksdagsvalet för att tacka sina väljare.
Det gäller att hålla väljarna på gott humör redan från början, för de kommande fyra åren kan medföra all möjlig turbulens och obekväma beslut.
En kopp kaffe i en pappmugg med partiets logga och en bulle eller ett kex har aldrig skadat.
Men egentligen borde tacket gå i bägge riktningar.
För finländarna är skyldiga sina politiker ett stort tack.
I Egentliga Finland borde allas vårt tack gå till de över 200 personer som ställde upp som kandidater i riksdagsvalet.
Många partier gick till val med fulla listor, det vill säga 17 kandidater per parti.
En del partier utsåg sina kandidater genom medlemsomröstningar, vilket betyder att det i vissa fall skulle ha funnits ännu fler intresserade än vad just det partiet kunde ställa upp.
Visst handlar det om möjligheten att få makt, men många av dem som har ställt upp har redan från början vetat att deras egna chanser att bli invalda är mycket små.
Ändå har de varit beredda att dra sitt strå till den stora gemensamma samhällsstacken.
De här 214 personerna har varit beredda att frysa om tårna och örsnibbarna, de har patrullerat utanför affärer i hela regionen från tidiga lördagsmornar till sena vardagskvällar.
De har naturligtvis inte varit ensamma om att grilla korvar eller pumpa upp ballonger.
De har haft sina kampanjteam och sina trogna supporterskaror.
Men kandidaterna har ändå varit huvudpersonerna.
De har lett vänligt och diskuterat både med den med dålig andedräkt och underliga idéer och med den som är mer påläst än de själva.
De har fått svara på detaljfrågor om allt från Finlands Natomedlemskap till skogsavverkningar och krisen i vården, de har fått lyssna på väljares ändlösa tirader om hur allt var bättre förr och de har kanske i vissa fall haft svårt att bli av med påträngande medborgare.
De har knappt hunnit träffa sina barn eller föräldrar och deras eventuella partners har varit hyggliga och skött markservicen där hemma i flera veckor, ja i vissa fall i månader.
Utan kandidater – ingen representativ demokrati.
Hela vårt samhällssystem bygger på att det ska finnas sådana som vill representera oss andra.
Sådana som är villiga att stå också i snålblåst på halvtomma torg och jobba för det som är viktigt för oss alla, trots att de redan från början vet att det är någon annan som sedan står där i kamerablixtarnas sken på valkvällen, medan de själva återgår till vardagen, en hel del semesterdagar fattigare, men visst, många upplevelser rikare.
Vi är skyldiga riksdagskandidaterna ett stort tack, speciellt i en tid då just folks tid blir mer och mer en bristvara.
Utan kandidater hade väljarna inte haft någon att välja mellan.
Det här samma kunde man säga om dem som vill ställa upp som kandidater i kommunalval och framför allt som funktionärer i valnämnder. I kommunalval har det blivit allt svårare att hitta kandidater. T.om. de lokalt stora partierna har svårigheter med det. Och nu till riksdagsvalet var det också stora svårigheter att hitta funktionärer till valnämnder. I Kimitoöns kommun förekom valnämnder där alla ersättarplatser inte kunde besättas. Demokrati är ett deltagande. Det är inte bara fråga om att rösta. Det behövs kandidater att rösta på. Och valnämnder som ser till att valförrättningen kan skötas. Utan deltagande, vad har vi då?