Carina Holm 08.01.2020 04:51

På lördagseftermiddagen går larmet: Det brinner vid Kimito kvarn i byn Påvalsby strax utanför Kimito centrum (åu.fi).
Risken att den stora branden ska sprida sig till närliggande byggnader är överhängande.
Både kvarnen och silor med säd och mjöl finns bara några meter från den övertända byggnaden.
– Hade de fattat eld hade brandmännen varit maktlösa, säger jourhavande brandmästare Jukka Marjunen efteråt.
Men mjöllagret, säden och själva kvarnen klarar sig.
Kvarnföretaget skriver på sin webb att leveranserna till kunderna sköts som vanligt branden till trots, så fort jullovet är över.
Värre är det med de maskiner som finns i den 300 kvadratmeter stora lagerbyggnad som totalförstörs i eldsvådan.
Kvarnens ägare Jouko Laakso, som har drivit kvarnen i drygt tjugo år, säger att det inte är någon vidare nyårsgåva att börja det nya året med.
Över tjugo räddningsfordon har larmats till brandplatsen.
Innan brandkåren får elden under kontroll är rökutvecklingen så kraftig att Dragsfjärdsvägen delvis måste stängas av för trafik.
Först på plats är FBK – de frivilliga brandkårerna från Kimitoön.
Eller kanske vi ska säga brandkåristerna, för brandbilar kör inte sig själva och släckningsarbete sköts inte heller av maskiner utan av människor.
Frivilliga människor.
Därför är det extra fint att de frivilliga brandkårerna som var först på plats får beröm av jourhavande brandmästaren Jukka Marjunen för sin insats (åu.fi 4.1. och 5.1.2020).
De är förvisso avtalsbrandkårer och har därmed en viss beredskapsskyldighet i och med sitt avtal med räddningsverket.
De har lovat att mot viss ersättning ställa upp med både personresurser och redskap.
Men frivillig brandkårsverksamhet bygger uttryckligen på frivillighet.
Frivillighet betyder bland annat att människor använder sin tid på att ställa upp för andra. När det gäller brandkårsverksamhet räcker det inte med några kaffekvällar då och då.
Övning, övning och ännu mer övning är det som krävs för att rörelserna ska sitta i ryggmärgen och gruppen kunna fungera som en effektiv släckningsenhet.
Att släcka bränder är också ett både tufft och tungt jobb som kräver god fysik, bra kondition och också ren styrka.
Sådant kommer inte av sig själv, utan måste upprätthållas genom träning och åter träning.
Ideligen. Sådant tar tid. Vecka efter vecka, månad efter månad.
En god kondition är som bekant färskvara och inget som kan lagras speciellt länge.
Det samma gäller styrka.
De muskler som fanns en gång räcker inte långt.
I en tid när många tänker främst på sig själv är det därför extra fint att människor som frivilligt ställer upp för att finnas i beredskap för att hjälpa andra också får beröm och tack för vad de gör.
Larmet om branden vid kvarnen kommer omkring klockan 15 på lördagen.
Redan klockan 16.20 kan jourhavande brandmästare Marjunen konstatera att läget är under kontroll.
– Tack vare det utmärkta arbete som de frivilliga brandkårerna från Kimitoön utförde, fick vi branden snabbt under kontroll, säger han.
Han säger att det som Kimitos, Dragsfjärds och Västanfjärds frivilliga brandkårer gjorde var helt avgörande för att branden inte spreds ytterligare.
– De lyckades väldigt snabbt avgränsa brandplatsen och säkra tillgången till vatten, trots att det behövdes väldigt mycket vatten, säger han.
Han berömmer de frivilliga brandkårernas utrustning, taktik och kvaliteten på deras arbete.
Det finländska räddningsväsendet bygger i stor utsträckning på avtalsbrandkårer. Bara i Egentliga Finland finns över sextio frivilliga brandkårer som är avtalsbrandkårer.
Enligt rapporten ”Avtalsbrandkåren 2020” från Finlands avtalsbrandkårers förbund (2014) är avtalsbrandkårerna räddningsbranschens största aktörsgrupp. Omkring 75 procent av räddningspersonalen består av avtalsbrandkårister.
Oftast är det de som kommer först till en brand- eller olycksplats.
Att det ställer speciella krav på dem säger sig självt.
Samtidigt borde vi komma ihåg frivilligheten som hela systemet bygger på.
En frivillig brandkårist ska vara beredd att väckas av ett larm mitt i natten och vara beredd att starta sin frusna bil och skrapa rutan på nolltid, för att snabbt ta sig till stationen.
Här handlar det bokstavligen om liv och död. Det går inte att dra täcket över huvudet och snabbt somna om.
Dessutom räcker det inte med en individ som är beredd att hoppa ur sängen för andras skull. Det behövs tillräckligt många sådana, med behövlig kompetens, som kan ta sig till stationen inom utsatt tid för att därifrån ta sig vidare.
Det kan vara lätt att ta den här hjälpen för given.
Men redan för flera år sedan konstaterade Avtalsbrandkårernas förbund att antalet alarmeringsdugliga medlemmar på bara några år hade minskat med nio procent, vilket betecknades som oroväckande.
Frivillighet i all ära – för det behövs både resurser och motivation.
Och ett tack ibland för ett utmärkt gjort jobb.

Carina Holm
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln