De första kommentarerna mina ögon föll på bekräftade att Iivo Niskanen hade räddat Finlands ära, och inte nog med det. Han hade rentav ”frälst det finska folket och skänkt oss ett guld”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vaknar man till tonerna av Björneborgarnas marsch är en sannolik förklaring att en finländare har vunnit OS-guld. I vår tid inträffar det sällan, men det hände på lördagen, och det var enkelt att räkna ut att Iivo Niskanen hade segrat på femmilen i de olympiska vinterspelen i Pyongyang. Eftersom jag numera aldrig följer med idrottssändningar, men nog intresserar mig för hur man talar om idrott, var min första reaktion inte att se repriserna av målgången utan att följa med rapporteringen och kommentarerna i medierna.
Förväntningarna infriades direkt. De första kommentarerna mina ögon föll på bekräftade att Iivo hade räddat Finlands ära, och inte nog med det. Han hade rentav ”frälst det finska folket och skänkt oss ett guld”. Tacksam till Iivo, som trots allt dragit det tunga lasset, kunde jag gå ut och njuta av det fantastiska vintervädret tillsammans med tusentals landsmän, som just den här dagen kunde känna sig lite grann som guldmedaljörer.
Min fascination inför hur man talar om idrott bottnar i att jag intresserar mig för hur man retoriskt skapar skillnad mellan ett ”vi” och ett ”de”. Inom nationalismforskningen myntade den amerikanske sociologen Michael Billig 1995 begreppet ”banal nationalism”, i en uppmärksammad bok med samma titel. Billig försköt forskningens traditionella intresse för den nationella ideologins våldsamma sida, där den i första hand framställs som en kamp för att uppnå nationell självständighet, mot att analysera de mekanismer som upprätthåller känslan av nationell samhörighet i stabila och fredliga förhållanden.
I sådana tider fortlever nationalkänslan i en banal vardaglig form, som för det mesta är så oreflekterad att den blir osynlig. Vi reagerar sällan på de nationella symboler – monument, flaggor och traditioner – som ständigt omger oss. Men de finns där och de påverkar vår världsbild.
Det politiskt korrekta i de flesta sammanhang är att förhålla sig återhållsamt och respektfullt till nationella symboler, men idrottssammanhang utgör ett undantag. Här ges den nationella känslan ett karnevalistiskt uttryck, och retoriken övergår lätt i ett patos som i andra situationer närmast skulle framstå som absurd.
I stora mästerskap kan folk ohämmat frossa i nationell symbolik, vilket bland annat syns i vanan att förse segrare med nationens flagga på upploppet. I lördags harmades en skribent över att ingen hade överräckt överlägsna Iivo en Finland-flagga att skrida över mållinjen med. Som om det för någon skulle ha varit oklart att han var finländare även utan den.
Det låter förvisso banalt, men det är också Billigs själva poäng. Resonemanget bygger på att de nationella kollektiva identiteterna är seglivade just därför att de är så inbyggda i vårt tankemönster att många sällan kommer sig för att ifrågasätta dem. Det handlar också om människans behov av att känna tillhörighet till något större, och den nationella symbolikens förmåga att tillfredsställa det.
I idrottssammanhang fylls samhörighetsbehovet, som omfattar en önskan att bli känslomässigt berörd, på ett lättsamt och till synes ofarligt sätt. Utan någon som helst personlig relation till de tävlande kan åskådaren tillsammans med de idrottare som tävlar under det egna landets flagga uppleva känslor av förväntan och besvikelse, men även av glädje och stolthet. ”Finland vann brons” löd en rubrik på Yle när Enni Rukajärvi i ytterst riskfyllda väderleksförhållanden hade övervunnit sig själv och helskinnad tagit sig ner för slopestyle-backen i början av spelen.
Visst är det positivt så länge behoven kan kanaliseras till just idrottssammanhang – även om också idrotten ofta får politiska undertoner. Det är lätt att föreställa sig att mången ryss jublade extra mycket när laget ”olympiska idrottare från Ryssland” säkrade OS-guldet i ishockey på spelens sista dag. Den ryska fanan var bannlyst i officiella sammanhang, men det hindrade inte de ryska fansen och spelarna från att under prisceremonin försöka överrösta den olympiska hymnen med Rysslands nationalsång. ”Ryssland finns i våra hjärtan”, konstaterade tränaren.
Min personliga favorit i samlingen idrottsstunder där patos har getts fritt utrymme kommer från tysk-österrikiska backveckan 2008. Då fick de 1,5 miljoner finländare som följde sändningen se Janne Ahonens avgörande hopp i slow motion till tonerna av Sibelius Finlandia. Känslosamt så det förslår, men vid närmare eftertanke är symboliken samtidigt både absurd och talande. En enskild individs idrottsprestation – förvisso strålande – jämställs symboliskt med det finska storfurstendömets mångåriga kamp för att bevara sin särställning mot det ryska rikets centraliseringssträvanden ett sekel tidigare.
Efter Ahonens storhetstider har de finländska framgångarna i hoppbackarna lyst med sin frånvaro. I OS 2018 beskrevs det som en framgång att fyra finländska hoppare lyckades ta sig från kvalet till själva tävlingen. Så än finns det hopp för nationen – även om de för tillfället inte är tillräckligt långa.
Johanna Wassholm
Forskare i historia vid Åbo Akademi, Åbo
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.