De eviga strukturerna – och det som blir problemavfall
Språkets slitstyrka. ”Eterniten” är den tredje delen i en trilogi som började med ”Österbottnisk gotik” och följdes av ”Magnetmemoarerna”. Alla demonstrerar på sitt sätt det skrivna ordet som universalverktyg, för den som vågar använda det. Satiren, svår att åstadkomma i dikt, är något den klarar fint.
Eterniten
av Ralf Andtbacka
Omslag: Ralf Andtbacka och Metha Skog
Duck Press, 2017
96 s.
Eternit är ett varumärke som står för en fasadskiva av asbestcement, avsedd att stå emot väder och vind i evärdliga tider. Den som river sitt hus som beklätts med detta material står med en hop problemavfall, kostsamt att göra sig av med. Vad mindre nogräknade gör med det har man ju hört.
”Eterniten” är titeln på Ralf Andtbackas sista del i den trilogi som började med ”Österbottnisk gotik” (2008), och följdes upp av ”Magnetmemoarerna” (2011) som också nominerades för Runebergspriset. ”Magnetmemoarerna” utkom på Ellips, som Andtbacka själv grundat och driver, de andra är utplacerade i en utgivningsperiferi, strategiskt kanske.
”Eterniten” är den första publikationen som kommer ut på Duck Press. Jag frestas att googla utgivaren och hamnar rätt i en lista på förmånliga redskap för särskild tillredning av anka. Det var ju rätt åt mig, tänker jag.
Men bilden är givande: att läsa de lite mer skruvade dikterna av Andtbacka medför risken att hamna i kläm – någonstans i språkterrängen. Det är en risk man villigt tar. Man blir upplivad av den.
I ”Österbottnisk gotik” utsattes man för en kaskad av påståenden, ofta korta och försedda med en bestämd slutpunkt. De hänförde sig till allt mellan himmel och jord i en godtycklig följd och aldrig rangordnat. En massa trivia som cementerade något bortom. Kallar man det struktur, kanske? Något fanns som bevarade och ville ge allt detta en form, på gott och ont.
”Eterniten” verkar vara närmare släkt med ”Österbottnisk gotik”, än med ”Magnetmemoarerna”, som var en intellektuellt tokrolig historia med extra allt: en berättelse om ett par hantverkare och petnoga förklaringar till allt som infallit berättaren (finns det nånsin bara en berättare?) på vägen. ”Eterniten” har en satir av lite annan art, den gör mer ont, om man säger det enkelt.
I ”Eterniten” avslutas dikterna med tre punkter, det där enerverande skiljetecknet som sorglösa skribenter använder när de inte gitter avsluta ett resonemang! Men nu är det placerat på en egen rad, det blir som ett evigt ”fortsättning följer”. Det kan, snävare tänkt, också markera platsen där osäkerheten börjar, vårt vetande tar slut.
Dikterna i ”Eterniten” har tydliga överskrifter. De pendlar mellan det klichéaktiga och det kryptiska, däremellan kan de vara klart eller mångtydigt utmanande, som ”Kom hit och säg det till min kniv”, som rör vid ett motiv som blir en självklart enkel demonstrativ bild av livet (och varför inte språkkompetensen?), och som återkommer: att skära bröd.
Men är det kniven eller handen som ska röra sig? Och fattar man att man ska vara försiktig? ”ATT SKÄRA BRÖD är som:/ att hålla i ett nyfött barn:/ man måste vara försiktig:/ men bestämd:/ …”. Den här dikten kryllar av kolon. Stannar man och granskar dikterna hittar man oftast något som är diskret särdrag för just dem.
Men ibland ligger det speciella i öppen dag, som i långdikten ”Grålltid” som är ett slags slirande pastisch på Predikaren i Gamla Testamentet, den där litanian som handlar om att allting har sin tid. Det börjar nästan normalt med olika verb vi kan acceptera att ”har sin tid”. Sen dyker ordet ”grålla” upp, sen börjar syntaxen vackla och till slut är också orden mer eller mindre obegripliga.
Det här går över sju hela sidor, och vad det hela riktigt betyder och har för effekt får läsaren själv sträcka sig efter. Kanske orkar läsaren igenom från början till slut (jag gjorde det och kände att det var en korrekt livsbeskrivning), kanske fuskar vissa när de tycker att de fattar principen …
Andtbacka är ganska förtjust i explicita språkexperiment och lekar, men bättre är att han låter språket leka med sig (och i förlängningen med oss). Då måste man ibland också upparbeta ett motstånd, till exempel mot trivialiteten i allehanda talesätt som uppfattas som sanningar och uttryck för något djupt existentiellt.
Sådant kan ju vara rena skräpet, och skräpet kan upphöjas i en ännu större skräppotens om de förvrängs eller missförstås – sånt sker hela tiden. På ett sätt visar Andtbacka hur det där språkliga avfallet kan utgöra en form av våld som utövas mot oss, avtrubbat och oreflekterat.
Men om man dissekerar allting kommer man till slut att stå där med ingenting, för språket är det enda vi har som kan ordna vår tillvaro. Dikten ”Kill your darlings” väcker de tankarna, och förstärker dem.
Att läsa ”Eterniten” kan vara som att gå in i ett lider och hitta alltmöjligt: redskap som påminner en om saker man utfört, defekta föremål, för fina för att slängas, torrt och fint virke som är bra att ha, onyttiga ting med affektionsvärde (underskatta inte affektionsvärdet!), gamla fasadplattor, omöjliga att göra sig av med, och slutligen något av det man sökt febrilt efter, en krok eller en spik som man precis behöver. Som en klok placering av kolon, eller …
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.