Pia Heikkilä 18.05.2023 05:00

Sexuella trakasserier har fått pågå rätt ostört genom historien.

Likaså olika varianter av personliga kränkningar i både ord och handling.

Samhällskontraktet har utgått från den starkes rätt och att den slagna – den svaga – måtte tiga.

Det har varit bekvämt för alla med strukturell makt: chefer, husbönder, storägare, politiker, rektorer, präster, lärare.

Den revolt mot samhällets auktoriteter som tog fart på 1960-talet fortsätter att ge utslag.

År 2017 i form av en eruption mot sexuella trakasserier: #metoo-rörelsen. Den gav många en bekräftelse på att något på allvar varit på tok i strukturen, den tysta överenskommelse som ger ramar åt våra liv.

De flesta (sexuella) trakasserier och kränkningar passerar fortsättningsvis under tystnad, men inte längre alla.

Händelseförloppen kring två av vårens nyhetshändelser i svenska Åbo – ÅA-läraren Saara Ilvessalos trakasserifall och klagomålen mot en lärare i S:t Olofsskolan – har ett gemensamt: Det som förr skedde i tysthet lyfts idag fram i strålkastarljuset.

Se det historiska perspektivet: kränkningar i sig är inget nytt fenomen. Det nya är att den som upplever sig drabbad inte längre hukar.

Detta stör många.

Att försiktiga tjejer som tidigare låtit sig trampas på höjer rösten, att personer med en könsidentitet utanför normen tar plats eller att ungdomar gör upp med de vuxnas värderingar förändrar samhällsmajoritetens bekväma spelregler.

Det kan kännas olustigt för den som vant sig vid att de förment svaga ska veta sin plats.

Att det här är svårt att hantera syns i kommentarsfälten men också i hur ledningen för både ÅA och den svenska bildningssektorn i Åbo handskats med de aktuella fallen. Oberoende av utfallet är det ett faktum att utredningen i bägge fall tagit för lång tid.

”Dammen brister” var namnet på Svenskfinlands egen variant av #metoo.

I en bok som samlade finlandssvenska kvinnors vittnesmål av sexuella trakasserier, skrev redaktörerna i inledningen: ”I en liten social enhet är det svårt att säga ifrån då man vet att många kommer att hålla förövarna om ryggen”.

Frågor kring kränkningar är svåra att hantera i vilken krets som helst.

Den finlandssvenska gemenskapen odlar dock särskilt sitt allsångens varumärke. Att Svenskfinland identitetspolitiskt positionerat sig kring ”det goda livet” med trevlig stämning som utmärkande egenskap ökar dessvärre risken för att man inte identifierar eller vidkänns problem.

Och än mindre tar itu med dem.

Frågor som berör könsidentitet och sexualitet har varit tabu i århundraden.

Under några få decennier har diskussioner förts i offentligheten.

Dammen har brustit.

Igår firades den internationella dagen mot homofobi, transfobi och bifobi. I dagens polariserade samhällsdebatt får en sådan dag många att se rött.

Men också bland den majoritet som instinktivt (och intellektuellt) vill förhålla sig liberalt till varianter av könsidentiteter finns ett stråk av osäkerhet. Vilka ord och begrepp är korrekta, vad upplevs som kränkande? Föräldragenerationen lär sig att förstå, tolka och ompröva – men det behövs tid.

Aktivismen kring hbtqi-frågor präglas ofta av kompromisslöshet till skillnad från pragmatism. Det stränga anslaget riskerar på lång sikt att göra själva ärendet en björntjänst: Striden om vilka värderingar som ska vara normerande förs i allt för högt tonläge.

I den värderingarnas kamp som pågår också på regeringsförhandlingsnivå blir frågor kring trakasserier, könsidentiteter och politisk korrekthet till komponenter i vad som kallas för kulturkrig.

Identitetspolitik får dock aldrig skymma övergrepp och kränkningar. De ska ses för vad de är, och inte värderas utgående från hur de inblandade är positionerade.

Att unga kvinnor och/eller transpersoner står upp mot en medelålders vit man ger dem per definition varken fel eller rätt.

Den som fäller domar behöver förmåga att kyligt betrakta faktiska händelseförlopp – men också medvetenhet om maktstrukturer.

Pia Heikkilä
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln