Där står vi, som en annan Syvert
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läste en bok som var en aning kortare än Knausgårds senaste, som går på 777 sidor. Det var några år sen då volym väckte mer uppseende än nu. Förlaget kunde ha föreslagit förtätning på så där hundra sidor, sa jag till förläggaren under en tillställning som hunnit bli lättsam. Skildringen hade vunnit på det.
Svaret var en mångtydig blick. Förmodligen hade man föreslagit (och genomfört) just det.
Erinrar mig det när jag läser första episoden med Syvert, en av huvudpersonerna i ”Vargarna från evighetens skog”, Knausgårds fristående uppföljare till ”Morgonstjärnan”, som var en kuslig roman om det ohållbara i vår tid, exploateringen och likgiltigheten, ensamheten, våldet. I ”Morgonstjärnan” lurar djävulen i skogen.
Den underliga stjärnan tänds också nu, men man får vänta ett bra tag på det. Och romanen slutar abrupt, liksom den tidigare. Syvert, nu 50+, tar en taxi till Moskvas flygplats. Väldigt konstigt, det är vad han tänker, om stjärnan och det som den tycks sätta igång.
Men hälften av romanen sysselsätter sig med en 19-årig Syvert som nyss gjort värnplikten, flyttat hem till mamma och lillebror i väntan på en öppning till en rimlig framtid. Men möjligheterna blir bara färre, mamma får lungcancer och det enda jobb som står till buds är på en begravningsbyrå.
Berättelsen har Siverts perspektiv, det är en jagberättelse. Därför, antagligen, tillåter sig författaren en myckenhet av vardagliga detaljer, riktigt mycket trivia. Men hur många gånger ska en litterär person behöva steka fiskpinnar (eller pannbiffar) för att bli sedd?
I autofiktionen, som länge hade just Knausgårds ansikte, har fiskpinnar (i den mån de finns) en lite annan roll, där är det jaget som ger dem smak och inte tvärtom. Men kanske vill Knausgård blanda om jagberättelsekorten, så att fiktionen ska få så mycket på-riktigt-känsla som möjligt.
Mycket talar också för att läsarna vill ha det så. Tekniken känns igen från andra genrer där poängen är att uppehålla sig så länge som möjligt med karaktärerna. Man glömmer lätt att fråga efter tema.
Författaren är skicklig: när Syvert återkommer några decennier senare fattar vi att han egentligen inte förändrat sig alls. Han är välbeställd, tacka oljeaktierna för det. Hans övriga business går hyfsat (ända tills stjärnan tänds).
Berättelsens huvuduppgift är att tippa oss över i Ryssland, bland ryska klassiker (kärleken till dem är vi många som delar) och ryska tänkare som påverkat dem. Den märkligaste är 1800-talsfilosofen Nikolaj Fjodorov som spekulerade i övervinnandet av döden (och att redan döda faktiskt kunde uppväckas). Knausgård har gett efter för frestelsen att stanna upp vid honom.
Fjodorovspåret, och allt det drar med sig, presenteras i en essä skriven av en av romanpersonerna (greppet har blivit något av en specialitet för K.).
Syverts fars hemliga kärlekshistoria transporterar oss till Ryssland. Frukten av den, Alevtina, är romanens andra huvudfigur. Hon börjar sin bana som biolog och tänker specialisera sig på kommunikation hos svampmycel, ett motiv som kraschar i brist på respons. Hon byter bana och blir läkare.
Jag tycker inte att romaner ska hålla sin läsare hårt i handen, men Knausgård lämnar oss nog lite vind för våg ibland tankarna om vad vi bör eller måste lära oss av naturen versus den högmodiga funderingen om mänsklig odödlighet (behållare med nedfrusna lik i väntan på bättre tider flimrar också förbi).
Och när vi nu läser romanen måste vi relatera till det som sker nu, det är omöjligt att inte se Putins odödlighetstänkande, som tema är det långt brutalare. Den som utmanar det riskerar slakt.
Vi står tafatt där, som Syvert, välmående men utan självinsikt. Romanen ger oss den positionen.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.