Där myggan pissar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Alltid lite till, sa myggan som pinkade i havet. Jag kommer på talesättet nu, en vacker men blåsig sensommardag.
Kanske är det för att havet och insekterna är föremål för ett lite mer konkret intresse.
Haven orkar inte ta emot mer nu, särskilt inte vårt närmsta hav, Östersjön. Om det är något jag reagerar på med trötthet är det affischerna med kända ansikten (senast var det en känd filmskådis) som ropar på hjälp för Östersjön: ”Än är det inte för sent … !”
Vi har lärt oss själva och våra barn att under inga omständigheter längre pinka i havet. Kanske det måste gå i den ordningen.
Först slutar den enskilda pissa i havet, sen håller småbåtsägare och gästhamnar minutiös ordning på sina septiktankar, först sen kommer de större nedsmutsarna, till havs och till lands. Ifall de känner press på sig från myggorna, det vill säga oss.
Men ska det gå så förmårrat långsamt? För generationer redan är grumligt vatten, algblomning och övergödda vikar det normala.
Med åren har man lärt sig: de som har ekonomisk nytta av sakernas tillstånd ändrar sig inte förrän de måste.
Bra ändå att ha talesättet kvar, det får oss att reflektera över om vårt bidrag har betydelse eller inte. Nutidsmänniskan stannar nästan alltid slappt för ”inte”. Vi vet hur resonemanget går. Planet går ju ändå till Thailand, så det är detsamma om den sista platsen är tom eller om jag sitter på den.
Myggpisset verkar överallt, men svårast att separera det har medievärlden, nyss gavs ett lärorikt exempel. Vi har lärt oss själva och våra barn om vikten av medieläskunnighet: kolla källan, fundera över vem som har fördel av att en manipulerad ”nyhet” sprids!
Vi kan det ganska bra, men så släpper mediehusen själva kontakten med den kunskapen! Oberoende av vad man tycker om statsministern borde det finnas något slags bromssträcka innan en partyvideo, vars uppkomst man inte känner, blir nyhet. Ifall man vill kalla sitt arbete journalistiskt.
En sån video kan för all del vara bevis i något allvarligt fall, men regeln är väl inte att man lägger fram ”beviset” i förväg och formulerar lämplig förseelse först efteråt?
Så har alltid den så kallade gula pressen fungerat, förstås, men nu har den hjälp av en mäktig allmänhet där var och varannan, nykter eller inte, sitter med fingret på dela-knappen.
Jag minns från tiden då Östersjön var lite klarare, att jag var med i ett sommarlovsgäng som skvallertanterna kopplade ihop med knark, fast det enda vi gjorde var att sitta och hänga och lyssna på popmusik. En i gänget klädde sig uppseendeväckande, i sönderrivna jeans långt innan de kom in i gatumodet. Det räckte tydligen för att tänka ”knark”.
Det var väl bara en utslängd tanke, men den bet sig fast.
Pressen bör älska skandaler, men det ska vara riktiga skandaler. I jämförelse med de dumpade gifttunnorna i Dragsfjärdsvattnen, då det begav sig, lyser hon-knarkar-säkert-nyheten om statsministern i sin egen ynkedom.
En alldeles annan sak är att det är dumt att lägga ut bilder på att man festar med en topp-politiker, och dumt av en topp-politiker att inte tro att det finns de som kan eller vill skada henne.
Tidigare kallade man respektfullt stora tidningar för drakar, nu finns ordet bara i korsordsvärlden. Nu går det att dela in tidningarna i gamar och idisslare.
Bägge har dock kvar ett visst utrymme för traditionell faktakollad journalistik ifall det finns tid för det. Vi känner igen sådan och är djupt tacksamma.
Men myggorna, var pinkar de?
Om jag fattat det rätt så kissar insekter inte i vår skvalande mening, de måste hushålla med vätskan. Så för att behålla balansen och flygförmågan passar myggan, när hon stannar för att tanka blod, samtidigt på att pissa lite på oss.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.