Dansa med klassiker, tätt inpå
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sommardans, länge sen jag var på en. Inte på det här århundradet. Det tänker jag på när jag läser Hannu Salamas ”Midsommardansen”, upphämtad ur Stadsbibliotekets magasin, ett exemplar med kännspak ficka för kortet där man förr skrev in låntagarnumret.
Ska se Turun Ylioppilasteatteris dramatisering, deras sommargiv, och vill friska upp minnet. I det litteraturhistoriska minnet är romanen en skandalbok, den (eller snarare Salama) fälldes i domstol för blasfemi. Presidenten ingrep och benådade, det var också en milstolpe.
Efter det har det hänt att religiösa kretsar försökt ingripa mot misshagliga konstyttringar, men allmänna meningen har blivit att det inte är religionens uppgift att yrka på straff för konst som är skadligt enligt den, troende får nöja sig med att inte befatta sig med den.
Religionen i sig kan förstås inte förbjuda saker, det är människor som tar initiativet. Minns emellanåt professorn i religionsvetenskap som poängterade att man borde tala om kristna, judar och muslimer i stället för att åberopa kristendom, judendom och islam. För alla är det inte en självklarhet.
Tillbaka till dansen. 1960-talet, då ”Juhannustanssit” kom ut, var sista decenniet då dansförbud inför de kyrkliga bönsöndagarna tillämpades. Danserna lydde förstås under andra och rimliga praktiska regler, som hur länge de fick hålla på (”Förlängd tid” kunde stå i annonserna, det var attraktivt!) och hur många som fick tillträde.
I romanen finns en episod där den som samlar upp skattebiljetterna (kupongerna som revs av och gavs till de betalande som kvitto) kollar att de är hyfsat släta och returnerar dem till luckan för att säljas igen.
Har jag inte bevittnat en sådan scen under en midsommardans i Åboland? Jag är rätt heltäckande säker på det. Och att ordningsmannen fick snubbor för att hen inte levererade biljetterna för återanvändning diskret genom den smala dörren i bortre väggen i biljettskrubben, utan oblygt lämnade dem genom öppningen där framme, där publiken lade upp pengarna för inträdet.
Hur som helst är det preskriberat nu, många gånger om.
Jag läser ”Midsommardansen” på svenska, översatt av Nils-Börje Stormbom, som var känd som den som suveränt stöpte Linnas ”Okänd soldat” i svensk form, jag läste också den när en ny scenuppsättning gästade Åbo stadsteater.
Att ta del av fördelningen av de olika dialekterna i ”Okänd soldat” är en stor njutning också i dag. Stormbom redovisar hur han tagit hjälp av vänner och kollegor, men ansvaret hur det blev är han eget. Han insats visar hur översättningar kan vara konstverk i egen rätt.
Därför slår det en genast hur stelt dialogen i ”Midsommardansen” är återgiven. Att få svenskt liv i den korthuggna finska gamla kompisar pratar, och det glidande fyllesnacket, är nog inte det lättaste. Översättningen är också tänkt att klara sig i Sverige, där en filmatisering kom 1971. Filmen har helt gått under min radar, jag misstänker att de inte talar Stormbomska där. Han fick dock igenom sånt som att ”gå på tuppen” och ganska mycket ”perkele”.
Men fraser som ”Herreje vilken sväng, va” och ”Herregud, grabbarna trilla i spat som metflöten”, lät nog inte hjälpligt naturligt ens då det begav sig. Men så här länge efteråt är ändå allt intressant, också dialogen, som ibland överskuggar de berättande sekvenserna, som är fint hanterande.
Att bägge klassikerna tolkas på scenen av yngre generationer är så hoppfullt! De struntar i blasfemi, biljettnostalgi och den tidigare självklara machokulturen. I stället påminner de om det arv av våld och likgiltighet som Krigs- och Efterkrigsfinland lämnat efter sig, redo att utnyttjas av nya maktmänniskor.
”Pelko ja kauhu tulee iholle”, sa Juho Mantere som regisserat senaste ”Tuntematon”. Det finns tätt inpå oss, betyder det.
Här kan du läsa fler kolumner av Ann-Christine Snickars.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.