DANS: Farväl till dammsugaren?
Fyra dansare, sexton dammsugare, en musiker och en åttahövdad kör. Det är ingredienserna i ”Rekviem för dammsugning”. Foto: Jussi Virkkumaa
Äntligen är den här – dansföreställningen tillägnad dammsugaren. Osökt går mina tankar till en nyårsafton i början av åttiotalet, då vi ställde till med en konsert där vi, iklädda svarta sopsäckar, trakterade nämnda plus andra hushållsrelaterade apparater. Det var i postmodernismens tid, och uppträdandet hade förvisso en seriös dimension men var nog mest improviserad ploj och vi hade bara väldigt roligt.
Grus Grus- och Barkerteatrarnas nu aktuella samproduktion ”Rekviem för dammsugning” har en komisk dimension, men är en seriös satsning som handlar om vår relation till vardagsrörelsen, den kropp och de sinnen som hela tiden är engagerade i den: genom rörelsen etablerar vi vår kontakt med omvärlden och vår plats i den.
Det är rörelsen som gör oss till människor, egentligen, säger Sandrine Lindgren, som gjort konceptet och hållit i trådarna. Hon har redan länge ägnat sig åt relationen mellan vardagsrörelsen och dansen tillsammans med musikern Antti Tolvi, i ett projekt med det roliga namnet ”Hushållets Dansprotokoll”. Rekviem är en del i detta projekt och samlade dansare och kör till förberedande workshops i början av fjolåret.
En reviderad syn på städning
Steget mellan dans och vardagsrörelse är inte så väldigt stort, en tanke som Lindgren fann genklang för i Fanny Ambjörnssons bok ”Tid att städa”, där författaren föreslår att vi ”inte skall betrakta städningen enbart ur en vanlig linjär tidsmodell som löper från dåtid till nutid” – städningen är också en sinnlig upplevelse, i mötet med smutsen, tingen och rummet. De medverkande i Rekviem har nog, i samband med projektet, i åtminstone någon mån reviderat sin syn på städningen. Kanske också någon i publiken efter föreställningen blir vän med sin dammsugare – och sin dammsugande lekamen.
Och föreställningen? I ett nötskal: Fyra dansare, sexton dammsugare, en musiker och en åttahövdad kör. Kören, skrudad i fotsida rödvitt för de tankarna till klosterväsendet där de skrider över scenutrymmet och, likt förindustriella såningsmän(niskor), öser ur sina förkläden mat för dammsugarna som småningom intar scenen.
Dansarna, iklädda slitna jeans och urtvättade vita ärmlösa, utför dammsugandet under varierande stämningar och med ett brett känsloregister: under turerna i de fyra individuella städseanserna sker både samordning och egna små utbrytningar från det samordnade mönstret. Möten, konflikter och försoning.
Totalkaos och smittande lugn. En puls, en dynamik och en repetitivitet som vid närmare eftertanke framstår som en bild av själva livet i dess skönhet och elände. Kören vandrar omkring sjungande Metallica, gör änglar i mannagrynen. Mot slutet trängs hela dammsugararsenalen, stadd i högljutt kaos, in i ett hörn medan kören tar över scenen igen, sopar undan mannagrynen medan de i kraftigt crescendo sjunger Hiski Salomaa refrängen ”Minä vaan tiskaan astioita ja luudalla lakaisen lattioita”.
Borde vi återerövra hushållsarbetet?
Är pjäsen bilden av ett farväl till dammsugningen? Till det förhatliga städandet? De tråkiga vardagssysslorna?
Snarare tvärtom. Egentligen borde vi alltså lära oss att uppskatta det att vi har vardagssysslor, då de ju erbjuder sinnliga upplevelser, så enkla som känslan av att det blir rent. Så är ju sysslorna också rörelse, ett värde vi lätt förbiser i vardagen.
Snarare blir frågan huruvida vardagssysslorna i vårt hysteriska automatiseringstidevarv är utrotningshotade grenar, om automatiseringen håller på att småningom äta upp våra kroppar som snart kanske inte har någonting att göra, så vi måste ta till jogg, salträning – eller dans. Eller återerövra hushållsarbetet? Rekviem borde alltså kanske stå med frågetecken.
Rolig är Rekviem, som ovan sagt, också, med den underliggande komiskhet som ibland kan uppstå i paradoxerna: i att vardagssysslor, utan ryck i mungiporna, blir danskonst; i det nästan sakrala allvaret hos kören, som ändå bär namnet Kimito Electrolux kör; i att tankarna dröjer kvar i att dammsugning ju inte kan vara konst – men ju här är det.
Rekviem är ganska totalt ”out of the box” och ju mer jag tänker på den boxen desto större blir den. Så vänder den in och ut och upp och ned på våra koncept om vad som är vad – och hur.
Rekviem för dammsugning
Premiär på Barkerteatern: 26.4.2019.
Övriga föreställningar: den 3, 4 och 5 maj.
Koncept och koreografi: Sandrina Lindgren.
Musik: Antti Tolvi + Kimito Electrolux Kör.
Ljus: Jarkko Forsman.
Dansare: Annastiina Saastamoinen, Ville Oinonen, Myrsky Rönkä ja Linda Holmström.
Dräkter: Pia Bartsch.
Koreografisk konsultation: Riikka Kosola.
Dramaturgisk konsultation: Ville Kurki.
Bild: Oona Leino.
Bianca Gräsbeck
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.