Dags att skrota hemvårdsstödet – det är en klassfråga
Med hjälp av hemvårdsstöd kan kvinnor vårda sina barn i hemmet tills den yngsta fyller tre år.
De flesta som gör det har en lägre utbildning än genomsnittet. Av de mammor som sköter ett över 2-årigt barn hemma har mindre än hälften ett jobb att gå tillbaka till, enligt en undersökning gjord av THL och FPA.
Att tala om ”mammor” är berättigat. Långt över 90 procent av dem som lyfter hemvårdsstöd är kvinnor.
Detta är i ett nötskal argumenten för att slopa hemvårdsstödet. För många kvinnor blir hemvård av barn ett konstgjort andningshål som skjuter fram utbildning eller (ny)etablering på arbetsmarknaden. En fjärdedel av de kvinnor som fortfarande sköter sina 2-åriga barn hemma och inte har ett jobb att gå tillbaka till saknar utbildning efter grundskolan.
Det är svårt att se att det just bland denna grupp kvinnor – lågt utbildade eller med svag ställning på arbetsmarknaden – finns den starkaste övertygelsen om att ”små barn mår bäst av att vårdas hemma och inte på dagis.” Det är det överlägset vanligaste argumentet bland hemvårdsstödets förespråkare. Orsakerna till att ”välja” hemvårdsstöd är dock mer mångdimensionell än så.
Hemvårdsstödet är en klassfråga. Det drabbar i samhällets socioekonomiskt sett lägre skikt och gynnar de resursstarka familjerna i medelklassen.
Där har man råd att välja hemvård istället för dagis, man har haft möjlighet och kapacitet att spara pengar, i familjen finns två inkomsttagare varav den ena (läs mannen) har ett tillräckligt välbetalt jobb för att man ska klara sig trots att hemvårdsstödet är lågt (minimi 343 euro i månaden, diverse tillägg finns).
Ofta är det de resursstarka hemvårdsförespråkarnas röster som hörs i debatten.
Då en arbetsgrupp bestående av ekonomister i vår väntas lägga fram ett förslag till regeringen om att slopa hemvårdsstödet kommer de att mötas av ett massivt motstånd.
Så har det varit varje gång man diskuterar förändringar i hemvårdsstödet. Stödet har fått en status av någon slags naturlag och cementerats som den ultimata garanten för ”barnets bästa”. Arbetsgruppens kalkyler om vilken effekt det slopade stödet får på sysselsättningen kommer att dissekeras. Enligt förhandsuppgifter (HS 9.1 2021) ska antalet sysselsatta öka med 10 000.
Naturligtvis sker detta inte över en natt. Det är viktigt att hålla isär vilken den sysselsättande effekten blir på kort och på lång sikt. Att slopa stödet är ett både symboliskt och reellt styrinstrument som blir betydande särskilt på lång sikt.
Men barnen då? Ska de alla placeras i småbarnspedagogik vid en ålder av 9-10 månader?
Det håller inte dagisnätet för i de stora städerna. Inte en chans. Huvudstaden tampas redan med en kronisk underbemanning av behörig personal och i Åbo vet vi allt om bristen på lämpliga lokaler (särskilt för svensk småbarnspedagogik).
Att småbarnspedagogiken inte möter behoven är dock inget argument för att bevara hemvårdsstödet. Småbarnspedagogiken går ju att förbättra!
Nationella insatser pågår på flera håll för att utveckla småbarnspedagogiken till att bli mer i paritet med de övriga nordiska länderna. Att bra dagisplatser är en bristvara är ingen naturlag det heller. Tror vi inte bättre om oss själva som samhälle, än att vi förmår att utnyttja den verktygsback som otaliga rapporter levererat för bättre småbarnspedagogik?
Politiskt är den enda möjligheten att driva igenom skrotningen av hemvårdsstödet att erbjuda något annat i stället. Det är varken sannolikt eller önskvärt att hemvårdsstödet läggs ner utan att man samtidigt reformerar övriga familjeledigheter och fortsätter insatserna för bättre småbarnspedagogik.
Kanske det är dags att damma av den gamla 6+6+6-modellen? Sex månader ledighet till varje förälder plus sex månader att fördela hur man vill. Inkomstbunden ersättning till familjen i 18 månader. Barnet kan vårdas hemma till ungefär 1,5 års ålder – vilket enligt FPA är precis vad 40 procent av de familjer som år 2019 lyfte hemvårdsstöd gjorde.
Dessvärre kommer argumenten mot denna modell plötsligt inte längre att handla om ”barnets bästa” eftersom 6+6+6-modellen utmanar invanda könsstereotypier. Att det är pappan som för ”barnets bästa” ska stanna hemma i sex månader blir svårt att svälja för många.
Hemvårdsstödet infördes år 1985. Det försvaras ofta – med näbbar och klor – för att det ger ”familjerna möjligheter att välja själva”. Det är struntprat. Stödet ger vissa ekonomiska ramar för livshanteringen – precis som andra sociala förmåner. Samtidigt är de krasst bindande.
Det är det som kallas socialpolitik. Den är ett styrinstrument med en bakomliggande idé.
Nu vore det dags för lite verkstad kring den nuvarande familjeledighetsidén som inte genomgripande reformerats på över två decennier.
Bra skrivet!