Dags att öppna teatrar och biografer!
Att teatrar tvingas hålla stängt medan restaurangerna står öppna rubbar i allt högre grad förtroendet för myndigheternas coronaåtgärder.
Det samma gäller stängda biografer, konsertsalar, museer och bibliotek.
Om legitimiteten i myndighetsbesluten krackelerar, är vi illa ute. Finländarnas höga förtroende för beslutsfattarna har hittills burit oss genom pandemin. Med extremt goda resultat, i internationell jämförelse.
Det handlar inte enbart om ”coronatrötthet” då allt fler röster nu höjs mot den ojämlika behandling som är en följd av rutinartade åtgärder.
Hur saker och ting ser ut har betydelse.
Skådespelaren Jerry Wahlforss belyste läget i ÅU (13.2 2021): ÅST:s salonger är stängda, men då han promenerar hem efter repetitionerna på kvällarna ser han människor trängas på barerna.
Under hösten lyckades teatrar och biografer arrangera coronatrygga föreställningar.
En ny nedstängning – till följd av ökande smittspridning – i början av december gick att acceptera.
Med folkhälsoaspekten för ögonen gick det att i några veckor blunda för ojämlikheterna. I Hansakvarteret intill ÅST pågick julhandeln medan teatern tog ansvar.
Nu tryter tålamodet.
Kulturfolket har under den senaste veckan höjt profilen och skarpt kritiserat regeringens coronapolitik. I fredags gick filmbranschen ut i ett ställningstagande där man kräver att regionförvaltningsverken tillåter biograferna att öppna för coronatrygga filmvisningar. I lördags lämnade musikerförbundet Muusikkojen liitto in en överklagan till JO över ett regionförvaltningsverks beslut.
I Suomen kuvalehti i förra veckan fick regeringen en käftsmäll av musikern Paula Vesala, som går i bräschen för landets upprörda kulturarbetare. Det räcker inte med ”förståelse” för kulturbranschen, det krävs också konkret verkstad.
Näringsminister Mika Lintilä ( c ) profilerade sig tidigt i höstas som turismbranschens riddare som med näbbar och klor ville hålla turisterna kvar i Lappland. I HS (15.2 2021) säger han sig nu ”förstå” kulturbranschens raseri över det orättvisa med stängda salonger samtidigt som restaurangerna får hålla öppet.
Till landets evenemangsindustri, som under det senaste året enligt egna uppskattningar förlorat 80-95 procent av sin omsättning, friar näringsministern nu med en idé om någon form av evenemangsgaranti inför sommaren. Den skulle ersätta förluster i fall ett planerat evenemang tvingas inhiberas.
I början av epidemin var finländarnas acceptans av hårdföra restriktioner hög. Vi böjde oss för stängda skolor, besöksförbud hos åldringarna och distansarbete. Vår kollektiva lydnad har blivit ett föremål för nationell stolthet: se hur vi härdar ut! Gärna har finländarna jämfört landets coronaframgångar med grannlandet Sveriges misslyckanden.
Men ju längre tid som gått och ju mer erfarenheter gemene man har samlat på sig av den nya vardagen, desto lägre blir acceptansen av schematiska lösningar.
En sådan schematisk lösning är begränsningen som gör gällande att högst tio personer får samlas på tillställningar både inom- och utomhus.
Fyrkantigt struntar begränsningen i vilka säkerhetsåtgärder som en arrangör kan garantera.
Att man i början av epidemin tog till kvantitativa istället för kvalitativa restriktioner är fullt begripligt. Finländarna ropade på tydliga regler. Beslutsfattarna, försatta i en överraskande situation, tog hellre till storsläggan än finliret.
Nu håller det inte längre. Vi har kommit längre än så. Sommaren var en lång och god repetitionsperiod. Hos kulturbranschen är motivationen på topp att visa sin förmåga till coronatrygga evenemang.
Regionförvaltningsverken måste tvunget börja skissa på restriktioner som bestäms av annat än absoluta tal.
Konst och kulturupplevelser står för något så radikalt som omätbara resultat och svårtolkad nyttoaspekt. Tafatta försök att motivera kulturens existensberättigande med ”friskvård” eller folkhälsoaspekter är vällovliga men otillfredsställande. Konst är mycket mer än (ytterligare) än metod till att optimera sitt välmående.
I kulturbranschen bävar man för den försoffning som kan bli en följd av coronapandemin. Att sjunka ner framför rutan med underhållningsindustrins tv-serier för ögonen har blivit en bekväm vana. Finns den publik kvar som trotsar regn och snålblåst för live-framträdanden med risk för att beröras eller uppröras med annat än en skärm för ögonen?
Samtidigt som kulturbranschen blöder kontrar slentriantyckarna med de vanliga argumenten om att kultur varken är oundgängligt eller behöver vara offentlig finansierat.
Då kan man dra sig till minnes ett av Winston Churchills legendariska citat under andra världskriget.
Generalerna undrade om man inte kan skära ner på kulturbudgeten för att få mer pengar över till krigsföringen varpå Churchill lär ha svarat: Vad har vi då kvar att försvara?
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.