Dagerman lånar oss sin radar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
”Det var en gång en stad, där alla hus var hela. / Det var en gång en farbror, som inte bar pistol.”
Raderna upprepas i ”Fröken Saga”, av Stig Dagerman, en dagsvers som handlade om en sagouppläsningstjänst som ordnats av ett telefonbolag i Wien under kriget.
Synvinkeln i dikten ligger nära barnets. Läsaren avkrävs inlevelseförmåga och vuxenblick. Sagosanningen ligger i förfluten tid: en gång fanns det städer som inte bombats.
Det var Siv Fagerlund som påminde om dikten på sociala medier, jag mindes att jag läst den – en gång i en annan värld, där man läste Dagerman som en del av litteraturhistorien.
Nu ekar Fröken Saga-raderna i mitt huvud varje dag.
Och diktcitat av Dagerman dyker upp lite varstans, i tidningars tryckta insändarspalter också. Den om flyktingskap, till exempel. ”Flykten valde oss” heter den. Den gör ingen skillnad på flyktingarnas härkomst, kön eller framtidsplaner.
Dagermans flyktingdikt handlar inte om länder, utan om människor och om frihet. För den som sitter säkert är det en plikt att rycka upp sig ur sin vardagstrygghet och tänka på frihetens pris. Rösten i dikten är konsekvent flyktingens: ”…
Nu är vi här. / Ni är för många, kanske den frie trygge säger. / Kan vi bli för många som vet vad frihet är?”
Alltför många flyktingar finns i praktiken just nu i de länder kring Ukraina som hållit gränserna öppna för dem. Samtidigt har det aldrig funnits större vilja att ta emot hjälpbehövande runt om i Europa. Inte ens i Finland hör man någon gny om vad det ska kosta.
Krig i Europa var något som hade omvälvande påverkan på föräldra- eller mor/farföräldragenerationerna, kanske just därför är de känslomässiga reaktionerna och engagemangen starka. Det finns också en inre alarmberedskap som inte alltid syns utåt.
Psykiatern och författaren Stefan Krakowski, som deltog i Mariehamns litteraturdagar nyss, berättar i sina memoarer ”I psykiatrins tjänst” att han själv är son till flyktingar som kom till Sverige från Polen. Han generaliserar inte, men säger att erfarenheten av att vara barn till någon med sådant trauma gett honom ett visst väderkorn för berättelser som gror under ytan, för sinnesstämningar, för tecken på kommande urladdningar.
Sånt har varit till nytta för honom i hans arbete.
Finländska efterkrigsgenerationer har för all del fått sin andel av dramatiserade fronthistorier, men jag tror vi vet vad Krakowski talar om.
Till gängse sociala förmågor hör att fatta om situationsbundet small talk är inkluderande eller exkluderande och agera därefter, men vi som vant oss vid att nära människor hade en inre kontinent som det var riskfyllt att skaffa sig korrekt information om är ganska bra på att identifiera mer eller mindre dolda, kanske hotfulla, känslolandskap.
Vissa dras också till sådana, av skäl som är uppenbara. Det verkar bekant på något vis. Radarkompetensen som våra föräldrar ovetande gav oss är bra att ha, men kan också vara en börda. En konsekvens, den beskriver Krakowski också, är en drift att till varje pris klara sig själv, och ett visst mått – vissa dagar ganska stort – av existentiell ensamhet.
Behövs alltså befriande distraktion. Men i dag är situationen sådan att också det avledande måste bli Dagermanformaterat.
Verserna i ”En dag om året …” flyter genast upp. De berättar om en överenskommen dag, fri från krossade drömmar, dråp och självmord. Själva världskatastrofen sover lugnt på ett fint hotell.
Och: ”Inga män blir plötsligt sönderbrända / och ingen dör på gatorna just då./ Visst är det lögn, det kan väl hända. /Jag bara säger: vi kan låtsas så.”
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.