Dagen då jag (nästan) tappade bort mig i London
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vädret växlade friskt utanför fönstret den morgonen, som det gör i England.
Sol när jag vaknade, regnskur medan jag åt frukost, uppehåll igen fram emot lunch.
I London har man inte råd att inte ta vara på de regnfria stunderna, det är en nybörjares oskyldiga misstag.
Jag hade stämt träff med några vänner senare på eftermiddagen, så det fanns gott om tid för några timmars soloäventyr.
Om jag ville passa på att upptäcka nya sidor av staden utan paraply var det alltså bara att hoppa i skorna och springa i kapp första bästa buss.
I brådskan slogs jag därför aldrig av tanken på att det kanske var något jag hade glömt.
Det var först när jag klev av bussen igen som misstaget uppenbarade sig: min telefon var nästan helt urladdad. Någon laddarkabel hade jag såklart inte heller packat med.
Jag klarar mig bra utan min telefon, tro inget annat.
Då jag rör mig utomhus lyssnar jag visserligen gärna på musik och podcaster, men i det här fallet var bristen på ljud i öronen långt ifrån mitt största problem.
För att hålla telefonen vid liv ända fram till kvällen, fick jag nu lov att traska runt staden utan GPS.
Till en början kändes alltihop både främmande och skrämmande. Normalt går jag sällan ens två kvarter i okända områden utan att kika på kartan.
Men det dröjde inte länge förrän jag gjorde dagens andra överraskande upptäckt.
Jag tror inte att jag någonsin har studerat gatuskyltar så noga som jag gjorde den dagen.
Verkligen läste namnen, registrerade dem och övervägde om något av dem kunde leda till en bättre rutt än ett annat.
Resten av gatubilden blev snart också väldigt skarp. Fasaderna, parkerna, de gömda gränderna.
Det var som att varje gathörn dolde någonting spännande på andra sidan.
Nu vill jag egentligen inte dra någon tröttsam slutsats om att jag tydligen skyndar genom livet med näsan i en skärm, utan att ta in den fysiska omgivningen.
Men det är samtidigt svårt att komma ifrån att jag sällan har njutit så mycket som den där lördagseftermiddagen, då jag kände mig som en turist på 1990-talet.
Hur som helst är det knappast sista gången som telefonen får ligga urladdad i jackfickan när jag beger mig i väg på utfärd.
Man vet ju aldrig vad man, i sin blinda jakt på målet på kartan, annars hastar förbi.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.