Dagen då den drive-in-röstande boomern gjorde en nostalgitripp
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jaha, då var det fixat. Rösten är given, med drive-in-metod. Kunde ju ha gått eller cyklat också, men ville testa så här.
Smidigt var det. Det var ingen kö på p-platsen vid K-Supermarket på Hirvensalo. Hann småprata lite med funktionärerna också, eftersom jag just då var den enda på plats. Ställde bara frågor. Drog inga dåliga skämt. Hoppas jag.
Ljuvligt väder var det också. Får det faktiskt vara så här lätt och trevligt när man ska rösta? Vet ju att det för många ändå är så att man ”ska” rösta på själva valdagen. Helst ska man skida i motvind och uppförsbacke både till och från vallokalen – och så blir det kaffe och bulle efteråt.
Jag minns inte ens när jag senast har röstat på själva valdagen. Förhandstraditionen är säkert en följd av att jag som yngre själv suttit som funktionär i flera val, också under det sorgligt lugna Europaparlamentsvalet 1999.
Vi uttråkade funktionärer gick då ut på paus flera gånger. Det vi såg var en tom, solstekt p-plats. De var lätt att räkna röster den söndagen. Inte ens var tredje röstade i det valet.
Drive-in-rösten på Hirvensalo fick mig att tänka på minnen relaterade till val och politik.
Det första är mycket exakt. September 1975, riksdagsval. Det var mörkt och ruggigt. Jag satt i baksätet i en då nästan ny mossgrön Fiat 127. Jag hade precis fått höra ordet ”valhemlighet”, vilket jag inte alls kunde greppa.
Nästa och kontextmässigt viktigare är minnet är från presidentvalet 1978. Jag minns hur upprört jag för min klasskompis Janne W ondgjorde mig över hur någon kunde ställa upp som motkandidat till Kekkonen. Någon utmanade Kekkonen!
De andra kandidaterna såg ut som fornhistoriska mumier, vilket ytterligare förstärkte min kränkthet. (För ett barn ser förstås de flesta främmande vuxna ut som fornlämningar.)
Ett par år senare var jag så stolt över att min uppsats var en av de (tusentals?) ”Om jag skulle vara president”-skolbarnsuppsatser som togs med i Kekkonens 80-årshyllningsbok Ok, den där luntan var lika tjock som en tegelsten och bred som ett mindre balkongbord, men ändå.
Jag minns till och med pressbilden då Kekkonen bläddrar i boken. Eller är det ett planterat minne som jag fick med VSB-chippet i poliosockerbiten?
Det säger något hur indoktrinerad man kunde vara redan som barn.
Nu får jag bara kalla kårar av det här minnet. Realpolitik, visst, men ändå. Och nu är det förstås kommunalval, så parallellerna är inte lika uppenbara. Å andra sidan var rikspolitik mer synlig också lokalt på den tiden, tror jag.
Visst har vi gått framåt. Och hela världen ser på många sätt mycket trevligare ut, trots andra hemskheter.
Mycket var så absurt på den tiden och lite senare. Som vitsarna, lik den här:
Varför tog Jurij Andropov emot sina gäster i Kreml, medan efterträdaren Konstantin Tjernenko åkte ut till Sjeremetevos flygplats för att göra det? Svar: Andropov hade sladd, Tjernenko var en modernare variant med batterier. Ha-ha.
Ni yngre som undrar kan försöka googla det där. Eller nej, gör inte det, sammanhanget hade sitt bäst före-datum före Finlands första hockeyguld.
Jag satt en god stund i bilen och lapade sol där på p-platsen på Hirvensalo, lyssnande på ett av mina favoritradioprogram. Lät bara tiden gå. Och som den har gått! Wow! De unga glada funktionärerna skulle inte ens förstå det jag skrivit här – och det om något känns så skönt.
Rösta, alltså, för det verkar ju funka, för visst har världen blivit så mycket bättre under min långa och samtidigt så korta livstid.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.