Då sjukvård blev sexigare än start-up
Det kan krävas en pandemi för att få syn på självklarheter, vars konturer suddats ut av en blint framåtrusande samtid.
Till de självklarheterna hör att uppskatta yrkeskunskap.
In på bara skinnet har många uppfattat hur beroende vi är av professionella lärare, småbarnspedagoger, sjukvårdare, läkare och lantbruksarbetare.
Många betraktare noterar att den pågående stagnationen har fått samhället att likna 1950-talet. Hemmet är i fokus. De grundläggande behoven är i fokus. Lydnad, lag och ordning möts med ny respekt.
Det är många lager som har skalats av.
Nostalgikern applåderar, den skarpsynta iakttar: Vilka mönster avslöjas?
Vikten av samhällets grundfunktioner träder fram i ett avklarnat ljus.
Värdemätaren vrids några steg tillbaka.
Sexiga start up-branscher går inte att hajpa just nu. Plötsligt är inte den säljbara ytan längre viktigast, utan innehållet.
Kejsarens nya kläder duger ingenting till utan fungerande sjukvård, sophämtning och skola. Företagen ropar på det allmännas stöd. De mest marknadsliberala har tystnat.
Det nya normala hos hemskoletrötta är att hajpa lärare. Hos oroade att hajpa sjukskötare. Hos smitträdda att hylla städare. Hos hamstrarna att hajpa de butiksanställda. Hos some-trötta att prenumerera på lokaltidningen. De som tröttnat på 24/7 med de egna barnen hyllar småbarnspedagogerna. De faktatörstande hajpar forskarna.
För att kunna finansiera sjukvård, skola (och myndigheter som THL) behövs lönsamma företag. Det är obestridligt.
Vikten av entreprenörskap har blivit ett nästintill uttjatat mantra som ekat i allt från dagisar till universitet.
Gott så. Men hajpen kring de driftiga, ständigt formbara, förment fördomsfria och modiga uppstartarna har samtidigt kastat en tråkig skugga över vardagens knegare.
”Konventionella” branscher fått en stämpel av omodernitet. Vem vill bli eller vara stolt hemvårdare eller skolgångshandledare i en samtid som samstämmigt hyllar snabb business och kvicka kommunikatörer?
I coronans spår ser vi hur mycket vi behöver vardagshjältarna.
Det är att hoppas att det nya normala blir att sikta på yrkeskunskap och ett jobb – inte nödvändigtvis på en ”karriär”.
Till exempel inom hemsjukvården, skolan eller socialvården – branscher som under en längre tid tappat i popularitet bland ungdomar (vars värderingar påverkas av vuxna).
Ett jobb kan vara lika givande som en ”karriär”.
Sipiläs, Stubbs och Katainens regeringar har pikats för de kraftiga nedskärningar som gjordes inom bland annat Institutet för hälsa och välfärd (THL), som tidigare gick under namnet Stakes.
Nu har social- och hälsovårdsforskarna dammats av och ställts i rampljuset. Ingen önskar att regeringen skulle fatta beslut på basis av sina egna gissningar.
Marknaden står så gott som stilla på många områden i väntan på ett vaccin mot coronaviruset. Finländska forskargrupper vid Helsingfors och Tammerfors universitet går i bräschen.
Att vara startklar då det brinner i knutarna förutsätter dock åratal av tidigare förvärvad kunskap. Erfarenhet baserad på yrkeskunnande. Det är ingenting som erbjuds gratis. Grunden kan ha lagts under förutsättningslös grundforskning.
2020-talet vilar på 1900-talets grund. Vart leder de senaste decenniernas outtröttliga jargong om ”den snabba utvecklingen” oss? Har 00-talisterna tid och ro att förvärva kunskap, att handgripligen lära sig ett yrke, att uppskatta erfarenhet?
Coronakrisen har inte stannat tiden. Men den har fått många att yrvaket stanna upp inför bortträngda realiteter.
Cynikerna och relativisterna har plötsligt ställts inför en synnerligen konkret utmaning.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.