Cykelappar och nätverk har hittills varit framgångsrika i att föra fram en kultur av att dela cyklar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Första intrycken av USA när jag äntligen landat är kaos och oreda, stillastående utveckling och främlingsfientliga vibbar. Väl utanför flygplatsen verkar det också illa.
Flygplatsen som är döpt efter John F. Kennedy är den livligaste internationella reseportalen in i och ut ur landet. Den nämns också i en artikel om världens mest odugliga flygplatser av brittiska tidskriften The Economist.
Cirka 70 olika flygbolag opererar där och passagerare orienterar sig fram till någon av de 125 gaterna i en av sex terminaler. En massiv människoskövlare med andra ord.
En skulle tro att en så viktig del av infrastrukturen uppehålls med kinkiga mått och hög standard, men två olika försenade plan, timtals långa köer och avskuren kollektivtrafik in till centrum är bara toppen på isberget. Under ytan ligger en överraskande primitiv infrastruktur som stäcker sig mycket längre än flygplatsen.
Antalet dagliga passagerare i New Yorks tunnelbanor har fördubblats under de senaste tjugo åren, medan uppehållsbudgeten sjunkit och förseningarna stigit.
35 procent av tågen anländer inte i tid vilket gör New York till ett av världens sämst presterande tunnelbanesystem i samma storleksklass.
Inte konstigt med tanke på att två tredjedelar av tunnelbanesystemet övervakas från kontrollrum som inte förändrats på hundra år. New Yorks tunnelbana är också en av få kvar i världen som fortfarande opereras av två personer istället för att styras av en, eller vara helt automatiserad som de flesta nya tunnelbanor numera är.
Den sekelgamla signaltekniken är inte bara dyr att upprätthålla utan utgör också en säkerhetsrisk. Förra året skedde fler olyckor, bland dem en eldsvåda och ett par urspårningar. Ett tåg med hundratals människor stannade mitt i en tunnel och lämnade passagerarna i mörker och utan luftkonditionering i nästan en timme. Min upplevelse i New York var inte fullt så traumatisk, men inte heller var den positiv.
I delstaten Michigan finns det däremot knappt någon kollektivtrafik alls, där fick jag istället smaka på avgaser. Bortsett från en relativt ny spårvagn i Detroit som faktiskt fått smeknamnet Människoskövlaren (the people mover) efter sitt cirkulära rörelsemönster, är kollektivtrafiken ganska obefintlig.
Här sträcker sig ordet infrastruktur inte längre än betydelsen ”motorväg”. Varje människa kör bil. Varje minut i trafikstockning är pesten, och varje dag är trafiken stockad. Likväl fortsätter varje människa varje dag att köra i sin bil. Ford och General Motors andas fortfarande genom stadens invånare, som oftast inte har alternativa transportmedel att välja bland.
Busslinjer som tas bort och motorvägar som breddas är naturligtvis inte problem som enbart drabbar USA. I dag kör en sjundedel av jordens befolkning omkring i bilar och en växande medelklass betyder att den siffran om drygt tjugo kommer fördubblas till två miljarder bilar i världen.
Bilindustrijättar och fackföreningar bedriver en stark lobbyverksamhet och hittills har den ökande bilbefolkningen tagits itu med genom att bygga fler parkeringsplatser i städer och fler filer på vägarna. Men så fort nytt utrymme blir tillgängligt tar bilägare vara på och fyller det inom kort. Mer bilplats – mer bil. Alltså skulle mindre bilplats kunna betyda… Mindre bil?
De pengar som nu läggs på att locka bilister att köra in till städer kunde läggas på att ta bort ett par filer där det finns åtta, ta bort dubbelparkeringar, och istället bygga smarta parkeringshus utanför centren. Målfärgen som blir kvar efter parkeringsrutor och det lilla extra utrymmet kunde användas till cykelvägar.
JFK flygplats erbjuder 15 000 parkeringsplatser, till Köpenhamns flygplats går det att cykla. Det som funkar i Amsterdam och Köpenhamn funkar kanske inte överallt, men tanken är värd lite tid: Medan ett kort grönt ljus tillåter tiotals personer på cykel att röra sig framåt, kan en stockad biltrafik fösa fram personer i centimetersfart. Renare luft i storstäder och vardagsmotion för folket är illa för bilindustrin, men bra för miljön och mänskligheten.
Cykelappar och nätverk har hittills varit framgångsrika i att föra fram en kultur av att dela cyklar. De nätverken kunde utvidgas till att förena cyklister och visa att cykelkulturen inte bara behövs, men att den lever och mår bra.
Alexandra Granberg
Frilansare
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.