Coronatidens smeder – vi människor har varandras liv, framtid och lycka i våra händer
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Coronapandemin har gjort oss uppmärksamma på en sak som vi var nära att glömma de senaste decennierna.
Åttiotalet kom att betecknas som jagets årtionde. Vi fick då en ultraindividualism som förutsatte att vi mänskor är och bör vara ganska oberoende av varandra.
Sålunda kom man att betona individens rätt och skyldighet att i första hand se till sina egna behov. Självförverkligandet blev det allt överskuggande livsmålet, det etiska imperativet framom andra. Var och en är sin egen lyckas smed, fick vi då ofta höra. Andra ska inte komma och hamra på mig och mitt liv! Det kan jag göra själv. Jag kan själv ta hand om mitt liv och min framtid!
Det är givetvis viktigt att vi mänskor tar ansvar för våra liv och eftersträvar en självständig och personlig livsgestaltning.
Att få tänka så här verkade befriande efter krigen och årtiondena av återuppbyggnad och påtvingad solidaritet. Men när vi började tänka i de här banorna, insåg och förutsåg vi inte att den här vägen inåt mot oss själva och vår lilla privata smedja lätt kunde bli en väg in i ensamhet, vilsenhet och meningslöshet. Ett jag utan ett du blir en cell utan fönster, en smedja utan utsikt mot en gemenskaps- och meningsskapande omvärld.
I dyningarna efter jagets årtionde drabbades vi så av coronaviruset. Var vi beredda? Nej, det var vi inte.
Men på ett beundransvärt och berömvärt sätt återvände vårt folk mycket snart till den gamla insikten om vad det innebär att vara människa. Nämligen med-människa.
Inför hotet från smittspridningen upptäckte vi på nytt hur beroende vi är av varandra. Vi började inse att våra val och vårt beteende hade konsekvenser inte endast för oss själva utan också för alla dem som vi rörde oss bland. Ansiktsmasken blev det synliga beviset på den insikten.
Vi upptäckte att vi är varandras smeder. Att vi människor har varandras liv, framtid och lycka i våra händer, oberoende av om vi vill det eller inte. Att vi med våra göranden och låtanden väljer lycka eller olycka åt varandra, att vi väljer framtid åt varandra — på samma sätt som vi bilister ute på landsvägen har varje mötande bilförares liv bokstavligen i de händer som håller i vår ratt. Där formar vi varandras liv och framtid. Varje bilväg är en smedja.
Varje hem, varje arbetsplats, varje skola, varje förening är i den här meningen en smedja, där vi alla är smeder och formar varandras vardag och framtid.
Idag är coronasamhället vår gemensamma smedja. En smedja där det ibland blir lite hett och rökigt och rörigt, men där vi säkert en vacker dag får stiga ut till lite friskare och friare luft.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.