Coronan drabbar de unga – tänker du jobba för att alla kommer på fötter igen?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Visst börjar man bli lite trött på distansmöten och munskydd. Akta sig för folkmassor och undvika onödiga butiksbesök.
Men vi som är vuxna, har ett arbete, någon gång har rest, som kan köpa det vi behöver på nätet, som är friska – vi står ut ett tag till. Vi anpassar oss.
Går inte på krog utan träffar vännerna på en promenad istället och vet att tiden, oberoende, brukar gå ganska snabbt.
Det kommer en dag att vara möjligt att resa på skidsemester till Alperna igen. Vi orkar tro på det.
Men när du är 15 är det inte sagt att du orkar. Du har inte lärt dig att det mesta går om och blir bättre. Att man duger som man är och att varenda en i världen kan gå sönder.
Att det räcker med att göra ens lite om man inte orkar göra mycket och att det finns många andra som kämpar med samma saker som man själv.
Ungdomspsykiatrin i Åbo larmar om hjälp. Avdelningen i Kuppis är så full att en del får sova på golvet. Antalet remisser till specialistvård för mental ohälsa bland unga har skjutit i höjden. Det är ångest, ätstörningar, missbruk. Sjukdomar som kan vara livsfarliga och lämna bestående men.
Samhället förstår inte vidden av den tragedi som coronaepidemin innebär för de unga, säger chefen för ÅUCS ungdomspsykiatri.
Och då menar han inte vad viruset i sig ställer till med utan vad ensamheten, isoleringen och avsaknaden av trygga strukturer förorsakar en del av våra barn, tonåringar och unga vuxna.
Vi talar oss röda om kinderna om stödåtgärder för branscher som drabbats och inkomster som gått förlorade. Och bra så.
Men då lobbarna har starka röster och det är lättare att greppa vidden av något som genast går att räkna i euro, glöms den som sitter instängd på en avdelning eller hemma på sitt rum, bort.
Så kan vi enas om följande: Det kommer en tid då epidemin är förbi och vi kan återgå till vardagen. Också då och senast då behövs det extra euron för att reparera det som hann gå sönder.
Resurser för att se till att varenda liten kotte är med igen. Sitter vid sin pulpet, fortsätter med sina studier, deltar i sina träningar, planerar för festivalsommar och jobb, resor och kompishäng.
Vi kan ha olika åsikter om huruvida alla restriktioner varit och är av nöden, men glöm inte fokus på framtiden.
Till dig som redan bestämmer över vår gemensamma kassa och till dig som ställer upp i vårens kommunalval, dig frågar jag: Tänker du jobba för att alla kommer på fötter igen?
Viktig kolumn! Mitt svar är ja, med handen på hjärtat. Jag tänker fortsätta jobba för att ungdomar får stöd i skolan och vardagen. Som medlem i nämnden för fostran och undervisning och dess svenska sektion har jag kontinuerligt lyft fram tex att skolpsykologer borde arbeta uttryckligen i skolan som en del av skolgemenskapen och gärna med förebyggande verksamhet, inte enbart som konsulter och utredare när problemen redan uppstått. Jag har arbetat för stödklass i St. Olofsskolan och begärt en utredning över sjukhusskolans svenska service, behovet av en svenskspråkig lärare är akut. Jag anser också att åbobor ska ha tillgång till mental hälsovård med låg tröskel i förebyggande syfte och att den psykiatriska vården bör utvecklas. På sina håll är den tyvärr helt undermålig och också underresurserad.
Tack för inlägget! Under min karriär som ungdomspsykiater har jag till min förvåning och sorg märkt att just ungdomarna får rätt lite medkänsla av samhället. Det fanns också innan pandemin en tendens att kräva av dem det ena och det andra utan att reflektera balanserat över konsekvenserna och helheten. Nu har den drivits till sin spets. Tex att de ska klara av att hela tiden vara självgående och fokuserade utan de ramar som skola och hobbyer ger eller motivation och glädje som kompisarna ger. Nu behövs stödåtgärder i skolor samt social- och hälsovården för att reparera den skada som skett. Vi har inte råd varken moraliskt eller samhällsekonomiskt att låta någon av de unga gå förlorade!